Ibland hör jag att vi, i en demokrati, får de politiker vi förtjänar. Även om jag inte känner att jag vill skriva under på det till hundra procent, så tänkte jag just nu anta att det ligger någon sanning i det. Då har vi alltså de politiker, och därmed den politik vi förtjänar. Jag antar att man med ”vi” måste anse att det är de som har röstat fram politikerna.
Med tanke på senaste decenniernas skolpolitik, så känns det orättvist. Med tanke på den påtagliga oemottaglighet för forskning och undersökningar av vad som fungerar i skolan, och en påtaglig ovilja att lyssna till professionen, inkluderande lärarfacken (som dessutom verkar ha brustit en del, på nationell nivå i alla fall, att just ta till vara lärares intressen och tala för läraryrket med en stark röst), så får man då anta att det är vad vi förtjänar. Det sorgliga är dock att det är inte vi som förtjänar denna undermåliga skol- och utbildningspolitik som blir de som får lida mest, utan det är de som går i skolan nu, våra barn och ungdomar!
Våra barn får alltså de politiker som VI förtjänar. Det tycker inte jag att våra barn och ungdomar förtjänar! Våra politiker inom skola och utbildning är helt enkelt för usla och ägnar sig bara åt självbekräftande symbolpolitik eller går lydigt i marknadsskolelobbyns ledband. Det de gör och säger rörande skola och utbildning visar att de inte bryr sig om eleverna.
Som ett tillägg vill jag säga att det jag tagit upp ovan i stora drag även gäller andra områden än skola och utbildning. Några exempel är:

• Klimat- och miljöpolitik
• Invandrings- och integrationspolitik
• Vård- och omsorgspolitik

På förekommen anledning vill jag börja detta inlägg med att säga att jag är medveten om att det finns fritids- och deltidspolitiker, inom kommuner, och kanske landsting, som verkligen lägger ner mycket arbete på fritid och helger, för att de är verkligt hängivna på alla tänkbara sätt. Det är inte främst dessa jag riktar mig mot här. Oavsett politisk övertygelse och inriktning anser jag att de är värda respekt för det arbete de lägger ner på detta, så länge de håller sig inom förnuftets gränser och har en civiliserad och human övertygelse.
Och, det finns säkert sådana, övertygade men vidsynta, moraliska och principfasta, politiker även på högre nivå, men tyvärr verkar de just nu i stor utsträckning försvinna bakom det som de politiker jag nu kommer att skriva om ägnar sig åt.

Ibland hör man (jag antar att det inte bara är jag här) att vi får de politiker vi förtjänar. Men kan det verkligen stämma? Skulle det inte kunna vara lite mer komplext än så? Har ni tänkt tanken att det kanske är politikerna som också får den befolkning de förtjänar? Jag är av den åsikten att, även om politiker också är människor har de fått vårt förtroende, och har därmed en skyldighet att vara lite bättre moraliska, etiska och empatiska förebilder än ”vanligt folk”.
Så när de fuskar med bidrag, avdrag, skatten, ersättningar, och en mängd andra saker, så är det ett tecken för oss ”vanligt folk” att det är okej. Får politikerna göra det, så får vi också.
En del politiker oroar sig för ett växande politikerförakt. Kanske ska de oroa sig mer för ett växande förakt för ”vanligt folk” inom det egna skrået.
För egen upplever jag det allt oftare att politiker avfärdar saker som folk säger, trots att de bevisligen vet mer om det aktuella ämnet än politikern. Det om något är ett tecken på politikers förakt för icke-politiker som kanske faktiskt vet mer än de vet inom ett område. Ibland kan det också kombineras med att de äter ur handen på penningstarka särintressen. Ibland tar det sig uttryck i att politiker blockerar personer på sociala medier, till exempel. Just blockering har hänt mig, och enligt min åsikt utan rimlig anledning. Det som har hänt kan vara att jag ställt en fråga för att försöka förstå en politikers ställningstagande, ibland misstänker jag att det handlar om att jag ifrågasatt något de påstått, eller liknande. Jag kan inte veta säkert, när de blockat en är det svårt att få kontakt. Och bevisligen är de inte intresserade av att föra ett samtal med någon som inte bekräftar deras åsikt. Jag anser att det är folkvalda politikers skyldighet att samtala med personer som inte tycker lika som dem, på ett respektfullt och intresserat sätt.
Ibland tar det sig uttryck i direkt förolämpande, hånfulla, påståenden eller kommentarer riktade mot personer. Vi har ju sett några sådana fall som faktiskt dragits fram i ljuset på sista tiden.

Kanske vore det på sin plats att våra valda politiker påminner sig, dagligen, om att de, som valda av folket, är satta att vara folkets och landets tjänare. Ordet ministers ursprungliga betydelse var just tjänare. Förr hade romerska kejsare någon som ständigt påminde dem om att de var dödliga. Kanske något liknande, men mindre pompöst, för våra folkvalda, i synnerhet de på nationell nivå. En skylt på deras dörr, som kopplas till låset och loggar in dem på datorer och liknande, om de varje dag högt läser upp:
”Jag ska komma ihåg, hela dagen, att jag fått svenska folkets förtroende att vara dess lojala tjänare och göra mitt bästa för att göra vad som är bäst för dem. För utan folket vore jag ingenting.”

Det har tillkommit sex nya ord till nyordlistan:

De senaste dagarna har jag masochistiskt läst vad skoltwitter har bjudit på och tyckt mig se lite mer än vanligt av positivitetsfloskler.

”Tänk positivt så ordnar det sig!”

”Du måste tänka nytt och vara flexibel.”

”Du har fel inställning, det gäller att vara lösningsfokuserad.”

”Ny digital teknik minskar arbetsbördan och göra allt till en dans.”

Det kanske inte förvånar så många att jag tycker det mesta av det där är trams. Jag ser mig som en person som har tillit, och tror på att mycket kommer att lösa sig. Men jag är inte blind, och jag vet att inget kommer att lösa sig bara genom att tro och tänka positivt med påtvingade leenden när systemet är åt helvete.

Positivitetsplattityderna har spelat ut sin roll, genomskådats, och fungerar inte längre. Inte när det har gått så långt som det har gått för den svenska skolan. I mina ögon gör man sig mest dum om man tror att det som saknas är positivt tänkande och flexibla lärmetoder, eller mer digitalisering. Det krävs mer! Eller snarare, det krävs helt andra saker!

Och den som tror att utbildning, bildning och danande av unga människor går att fixa med enkla, snabba, positivt tänkande-lösningar tror jag inte har förstått hur inlärning, kunskapsinhämtning och utvecklande av förmågor och bildning går till. Det tar tid. En jävla tid!

Och det krävs arbete! Ett långt och tålamodskrävande arbete, av både lärare och elever. Detta är något som fler och fler, kloka, kunniga och bildade personer, har insett och börjat föra fram i olika sammanhang. Med det i åtanke skulle jag vilja dela med mig av några tips för positivitetsflummarna.

Ja, även ni andra, surpellar och grinollar, gnällrövar och negativister, är välkomna att ta del av mina förslag.

Så, här kommer det:

Jag vill börja med Tankesmedjan Balans: https://tankesmedjanbalans.se/
Det arbete de lägger ner på att informera om skola, vård och omsorg och de problem den typen av verksamheter lever med, idag, är herkuliskt!

Svend Brinkmanns bok Stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång
En bok med kapitel som: Fokusera på det negativa i ditt liv, Ta på dig nej-hatten, Avskeda din coach, Läs en roman och Dröj vid det förflutna. En känga åt livscoacher, positivitetskonsultar och slikt trams.

Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde
En bok om skola, NPM, bildning, kunskap … Helt enkelt en bok som jag helt stilla anser att alla som har med utbildning och skola att göra, ska läsa och begrunda, djupt.

Radioprogrammet Filosofiska rummet har många intressant program, med kunniga deltagare, som faktiskt vet vad de pratar om, som är väl värda att lyssna på, bland annat följande:

Tålamod i en otålig tid: https://sverigesradio.se/avsnitt/1218085
Vikten av att inte stressa fram lösningar och förslag, utan att tänka efter och ta råd av de som kan något, experterna. Betydelsen av att vara tålmodig i en tid när det verkar ha blivit en dålig egenskap, och otålighet ibland presenteras som ett positivt karaktärsdrag.

Går det att vara optimist idag?: https://sverigesradio.se/avsnitt/1212974
Den intressanta slutsatsen är väl lite att optimisten är lite korkad, den som är mest lycklig är den nyanserade och balanserade pessimisten. Grattis till all oss neggon!

Jag mäter – alltså finns jag: https://sverigesradio.se/avsnitt/1169900
Ja, avsnittet tar upp Bornemarks bok, med författaren själv. Och det handlar om samma saker som boken.

Kroppen, knoppen och kunskapen: https://sverigesradio.se/avsnitt/980271
Om en breddad syn på kunskap och hur vi tar till oss den. Hur modern forskning visar att vi inte bara lär oss med huvudet, och att kunskap och förmåga kräver hela kroppen.

Handen och tanken: https://sverigesradio.se/avsnitt/821611
Om hur tänkandet och handens arbete är tätt sammanlänkat. Hur vi lär oss med handen (som Kant tydligen kallade vår ”yttre hjärna”).

Det missuppfattade förnuftet: https://sverigesradio.se/avsnitt/1283755
Om vad kritiskt tänkande faktiskt är, hur viktigt det är med goda kunskaper för att kunna tänka kritiskt. Men också hur viktigt det är att tycka annorlunda med respekt för varandra och vikten av att kunna samtala om det med bibehållen respekt för varandra.

Så, där har ni några förslag. Läs, lyssna, begrunda. Kom sedan tillbaka så får vi se om flosklerna fortfarande rapas upp i all sin praktfulla innehållslöshet.

Jag vet, det tar tid att ta sig igenom allt ovanstående. Men som jag sa, bildning, insikt och kunskap tar tid! Och detta är ingenting mot de år som lärare har av utbildning och erfarenhet på området skola och utbildning. Det minsta man kan begära är de timmar som detta tar för er skoltyckare och åsiktsmaskiner, om ni vill uttala er och bli tagna på allvar av oss som faktiskt jobbar i skolan.

Varsågoda!

Jag anser att svenska skolpolitiker är inkompetenta och usla, drivna av maktbegär, billiga poänger och kortsiktighet. De sitter dessutom i knäet på marknaden, vilket visar sig i hur mycket Svenskt näringsliv, Institutet för näringslivsforskning och liknande lobbyorganisationer har att säga till om. Att den svenska skolan blir sämre är deras fel. Skyller ni på lärarna borde ni rådbråkas och slängas ut.

Byråkraterna på Skolverket och Skolinspektionen är fega eller inkompetenta, eller kombination av detta. Svenskt näringsliv har inget, jag säger INGET, i skolan att göra. De är inte akademiskt, intellektuellt, eller kunskapsmässigt utrustade att ha åsikter relevanta för skola, utbildning eller pedagogik och didaktik. Vill de ha duktiga arbetare får de själva se till att utbilda sina anställda.

Skolans jobb är att bilda och lära eleverna att utvecklas till till frihet och självständighet, inte göra dem till anställningsbara delar i näringslivet!

Har näringslivet en uppgift i det här sammanhanget, är det att se till det produceras de resurser, det material och de intäkter som behövs för att bedriva skola, vård och omsorg. De har ingen moralisk rätt att komma till skolan, vården eller omsorgen och berätta för dem hur de ska sköta sitt jobb, i synnerhet inte när näringslivet rent generellt är så katastrofalt uselt på att sköta sitt jobb!

Det är en skam för politiker att de gått på näringslivslobbyns dumheter om hur välfärdstjänster ska utföras, och bekostas. De har verkar ha fått politikerna, som ju rimligen borde veta bättre, att tro att välfärdstjänster är en produkt att tjäna pengar på. Men – det är ärligt talat en helt absurd hållning. Skola, vård och omsorg är inget man tjänar pengar på. Det bara kostar, och vi betalar genom skatten. Politikernas uppgift är att se till att vi får det vi betalar för, och just nu är de usla på det.