Jag anser att svenska skolpolitiker är inkompetenta och usla, drivna av maktbegär, billiga poänger och kortsiktighet. De sitter dessutom i knäet på marknaden, vilket visar sig i hur mycket Svenskt näringsliv, Institutet för näringslivsforskning och liknande lobbyorganisationer har att säga till om. Att den svenska skolan blir sämre är deras fel. Skyller ni på lärarna borde ni rådbråkas och slängas ut.

Byråkraterna på Skolverket och Skolinspektionen är fega eller inkompetenta, eller kombination av detta. Svenskt näringsliv har inget, jag säger INGET, i skolan att göra. De är inte akademiskt, intellektuellt, eller kunskapsmässigt utrustade att ha åsikter relevanta för skola, utbildning eller pedagogik och didaktik. Vill de ha duktiga arbetare får de själva se till att utbilda sina anställda.

Skolans jobb är att bilda och lära eleverna att utvecklas till till frihet och självständighet, inte göra dem till anställningsbara delar i näringslivet!

Har näringslivet en uppgift i det här sammanhanget, är det att se till det produceras de resurser, det material och de intäkter som behövs för att bedriva skola, vård och omsorg. De har ingen moralisk rätt att komma till skolan, vården eller omsorgen och berätta för dem hur de ska sköta sitt jobb, i synnerhet inte när näringslivet rent generellt är så katastrofalt uselt på att sköta sitt jobb!

Det är en skam för politiker att de gått på näringslivslobbyns dumheter om hur välfärdstjänster ska utföras, och bekostas. De har verkar ha fått politikerna, som ju rimligen borde veta bättre, att tro att välfärdstjänster är en produkt att tjäna pengar på. Men – det är ärligt talat en helt absurd hållning. Skola, vård och omsorg är inget man tjänar pengar på. Det bara kostar, och vi betalar genom skatten. Politikernas uppgift är att se till att vi får det vi betalar för, och just nu är de usla på det.

Det finns så många rädda personer, men märkligt nog vet många av dem inte om det. Eller så klarar de inte av att erkänna det, ens för sig själva. Det kan dock bli tydligare om man tittar på hur de agerar och reagerar på olika saker. När det sker utifrån rädsla kan det ibland bli ganska tydligt att drivkraften, motivationen, inte är rationell eller moralisk. Det som görs med rädsla som motivation blir sällan, om ens någonsin, särskilt bra.

Vi är rädda för att göra fel. Systemen runt om oss är stora och svårgenomskådliga, och tycks bevaka allt vi gör för att hitta fel, och skrämmer oss till att agera utifrån det. Ofta blir resultatet att vi inte gör något, på grund av rädslan för att göra fel. Att inte göra något är, i det här sammanhanget, likställt med att agera. Och låter vi inte bli att göra något är det lätt att falla för frestelsen att göra som någon annan säger åt oss, även om vi innerst inne känner att det kanske inte är det rätta eller bästa. Men agerar vi så, så kan vi ju skylla eventuella fel på att vi bara gjorde som vi blev tillsagda. Rädslan gör det lätt att hänvisa till att vi ju bara följer regler och förordningar. Även om jag tycker det är fel, så kan jag två mina händer med reglerna.

Vi är också rädda för att vara osäkra på vår sak. I vårt mycktyckar- och proffstyckarsamhälle får man inte verka osäker på något. Och känner man sig ändå osäker kanske det är bättre att vara tyst och inte ifrågasätta. Eller så övar man upp sin förmåga att låta självsäker, trots att man inte vet eller förstår särskilt mycket om det man uttalar sig om. Till detta kommer en ökande sammanblandning av åsikt eller tyckande och fakta. Bara ett sådant begrepp som alternativa fakta är, om man besinnar sig bara lite, helt absurt! Men jag tror det kommer ur samma trender som det jag tidigare nämnde.

När makthavare agerar av rädsla blir många andra lidande, och kanske också rädda själva. Det spelar inte så stor roll om makthavarna är rädda för att verka okunniga, eller för att vara obeslutsamma, rädda att förlora makt och inflytande, eller vad det annars kan finnas för skäl för dem att vara rädda. Hur som helst sprider sig deras rädsla, som en sjukdom i samhället, där allt görs på undermåliga sätt, eftersom alla är rädda för att göra fel, för att sticka ut hakan och ifrågasätta order och regler från räddare ort. Man är rädd då reprimanderna för att göra något som vi alla gör då och då, det vill säga fel, blir för allvarliga, och att man förlorar något av sig själv.

En fråga som jag kommer till när jag funderar på detta är: Vem vill att vi ska vara rädda, och varför? Vem vinner på att vi inte vågar göra det rätta, det moraliska?

Jag vill avsluta med två citat från en person som brukar anses vara en av de mer intelligenta personerna vi känner till, Albert Einstein:

”En person som aldrig har begått ett misstag har aldrig provat något nytt.”

och

”Vi är alla okunniga, men inte okunniga om samma saker.”

Institutet för näringslivsforskning (IFN), knutna till lobbyorganisationen Svenskt näringsliv, har kommit ut med en skrift om skola och utbildning, Glädjeparadoxen – historien om skolans uppgång, fall och möjliga upprättelse.

Även om det kan vara en intressant fråga att ställa sig, vad de har för meriter som gör dem intressanta att lyssna på frågor om skolan, så är det inte det jag tänkte ta upp här. Istället tänkte jag ta upp en del som framkommer lite redan i själva skriftens titel, glädje och lärande.

Om man tänker sig en elev, ett barn eller ungdom, och vad som driver dem till att lära sig nya saker, utveckla nya förmågor, så ser man efter några år som lärare att det förvisso kan vara många olika faktorer. Men en faktor som jag alltid sett har lite av vad jag skulle vilja kalla en särställning, är nyfikenheten och glädjen i att förstå och lära sig mer om vad som helst.

En del saker lär man sig av plikt, för att man måste för att kunna komma vidare, för att föräldrarna säger det, eller säkert massa andra anledningar. Men enligt blir det allra bäst om man gör det ur intresse och nyfikenhet, och då gör man det av glädje. Jag har flera gånger haft elever som frågat hur jag har kunnat lära mig så mycket, och mitt svar har alltid varit, att det är för att allt är intressant och spännande, och jag har genuint älskat att lära mig mer och förstå mer, och förundras mer. En överväldigande majoritet av det jag kan har jag lärt mig av intresse och nyfikenhet.

Det är kanske inte så konstigt att IFN och Svenskt näringsliv verkar anse att det ska vara annat som driver eleverna till att lära sig, eller för att använda en formulering som i mina öron låter mer på deras språk, tillskansar sig nödvändiga kompetenser. Det beror på att de inte är särskilt intresserade av eleverna som individer, utan som någon sorts mänskliga kuggar i näringslivets maskineri. Alltså, de har inte förstått skolans huvudsakliga och viktigaste syfte! De vill bara ha duktiga anställda.

En person som lär sig av nyfikenhet och intresse är aktiv, ställer frågor, ifrågasätter, tänker själv, strävar förhoppningsvis mot genuin frihet. Det är inte IFN och Svenskt näringsliv särskilt intresserade av. Det kan ju till och med vara så att en sådan person är jobbig och besvärlig, medan en person som lärt sig av plikt och tvång, som lärt sig bita ihop och härda ut, förhoppningsvis också gör det, trots att situationen de befinner sig i är skit.

Misstolka mig inte nu, jag tycker att ungdomar ska lära sig tålamod, uthållighet, och inte vara så mesiga, men det måste vara av rätt anledningar. Och anledningarna kan aldrig ha att göra med en arbetsgivares önskan om anställda som reser sig och går i protest, utan lydigt biter ihop och härdar ut.

De kräver att skolan ska lära elever än det ena eller än det andra, för att näringslivet efterfrågar det, eller för att de gör eleverna anställningsbara, eller liknande hisnande idiotiska anledningar. Skolans uppdrag är mot eleven och samhället, och det är att ge barn och ungdomar en möjlighet att utvecklas till fria, självständiga, tänkande individer, som själva ska ges alla möjligheter till att bestämma och besluta över sina liv.

Vill näringslivet att deras anställda ska ha vissa specifika kunskaper eller förmågor, så för all del, se till att erbjuda era anställda den fortbildningen. Men det är inte skolans uppgift att se till att eleverna kan göra det ni för dagen anser att era anställda ska kunna. Bara att anse det diskvalificerar näringslivet från att ha inflytande över skolan. De ska hålla sina skitiga fingrar borta från bildning, skola och våra elever.

Egentligen är väl den här platsen den minst frekventerade av mina kanaler på nätet. Men det ställningstagande jag nu tänker göra är för lång för twitter, och facebook känns inte som rätt forum, så här kommer det.

Sedan en tid tillbaka har jag varit en smula aktiv på det så kallade skoltwitter. Alltså diskussioner på twitter om skola ur olika aspekter. Det gör mig både förtvivlad och förhoppningsfull på samma gång. I en del samtal inser jag att jag inte alltid är, i de sammanhangen, en typisk lärare. Friskolor får en del slänger, även om man ibland mer talar om marknadsskolan.

Här har vi första punkten jag vill ta upp:

Jag är lärare och jag jobbar på en friskola. Jag har inte en statlig lärarlegitimation, men jag har en lärarlegitimation utfärdad av Waldorflärarhögskolan, efter en utvärdering av mina kunskaper, förmågor och erfarenheter som lärare. Jag har aldrig jobbat på en kommunal skola, men snart 20 år på waldorfskolor. Och ibland kommer det fram en elev eller förälder och säger att de tycker jag är bra på mitt jobb.

Den andra punkten:

Ja, waldorfskolor är friskolor. Men inte vinstdrivande. De allra flesta (såvitt jag vet alla i Sverige, men jag kan ha fel) drivs i stiftelse- eller föreningsform, där vinstuttag inte är tillåtet. Vi är vad man ibland ser kallas en idéburen friskola. Vår idé är waldorfpedagogik. Och trots att det inte är några ägare som tar ut vinster ur våra skolor har vi pissiga löner, generellt sett under snitt för lärare. För att bli lite personlig så har vi på skolan där jag jobbar dessutom låga löner för att vara en waldorfskola, men vi är en fantastiskt bra skola, omtyckt av elever och föräldrar, trygga elever och goda resultat.

Många kommunala skolor har det förmodligen svårare än vi har på många olika sätt. De allra flesta av eleverna på en waldorfskola har gjort ett medvetet val av skola och pedagogik. Det är jag fullt medveten om, och ärligt talat är jag högst tveksam till om jag skulle kunna tänka mig att jobba på en kommunal skola.

Samtidigt vill jag också ta upp en sak som jag inte tror är till vår fördel, så punkt tre:

Eftersom waldorfskolor drivs i stiftelse- eller föreningsform så brukar huvudmannen var styrelsen, som på det stora hela jobbar ideellt. Och då handlar det om huvudman för en skolenhet. Vi har inga synergivinster på att ha en skolkurator/psykolog/läkare/SYV/osv. osv. för flera enheter, eller göra stora, samlade inköp. Det är svårt att hålla en fungerande vikariepool. Situationen kring lokalhyra ser annorlunda ut. Sedan är det där med medvetet val av en waldorfskola, som är ett tveeggat svärd. Vi får ganska många elever som gett upp helt på den vanliga skolan och är, vad man skulle kunna kalla svåra, elever. Hemmasittare, ofullständiga betyg, strulputtar, som dock sätter sin förhoppning till waldorfskolan. Vi tar emot om vi har plats. Vi tycker även de ska ha en chans.

Så, punkt fyra:

Trots att jag jobbar på en friskola och inte är en statligt legitimerad lärare, så känner jag ändå kollegialt frändskap med lärare på kommunala skolor. Jag är övertygad om att våra mål är desamma, men vägen dit kanske lite olika. Jag är starkt emot vinster i skolan, liksom i välfärd och omsorg. Jag vill inte att man skattepengar ska gå till usla kapitalister som inte bryr sig om elever, bildning eller kunskap.

Jag tror att jag slutar där för den här gången. Nästa gång kanske jag skriver vad jag tycker om hur svensk skola sköts av politiker, myndigheter och verk.