Egentligen är väl den här platsen den minst frekventerade av mina kanaler på nätet. Men det ställningstagande jag nu tänker göra är för lång för twitter, och facebook känns inte som rätt forum, så här kommer det.

Sedan en tid tillbaka har jag varit en smula aktiv på det så kallade skoltwitter. Alltså diskussioner på twitter om skola ur olika aspekter. Det gör mig både förtvivlad och förhoppningsfull på samma gång. I en del samtal inser jag att jag inte alltid är, i de sammanhangen, en typisk lärare. Friskolor får en del slänger, även om man ibland mer talar om marknadsskolan.

Här har vi första punkten jag vill ta upp:

Jag är lärare och jag jobbar på en friskola. Jag har inte en statlig lärarlegitimation, men jag har en lärarlegitimation utfärdad av Waldorflärarhögskolan, efter en utvärdering av mina kunskaper, förmågor och erfarenheter som lärare. Jag har aldrig jobbat på en kommunal skola, men snart 20 år på waldorfskolor. Och ibland kommer det fram en elev eller förälder och säger att de tycker jag är bra på mitt jobb.

Den andra punkten:

Ja, waldorfskolor är friskolor. Men inte vinstdrivande. De allra flesta (såvitt jag vet alla i Sverige, men jag kan ha fel) drivs i stiftelse- eller föreningsform, där vinstuttag inte är tillåtet. Vi är vad man ibland ser kallas en idéburen friskola. Vår idé är waldorfpedagogik. Och trots att det inte är några ägare som tar ut vinster ur våra skolor har vi pissiga löner, generellt sett under snitt för lärare. För att bli lite personlig så har vi på skolan där jag jobbar dessutom låga löner för att vara en waldorfskola, men vi är en fantastiskt bra skola, omtyckt av elever och föräldrar, trygga elever och goda resultat.

Många kommunala skolor har det förmodligen svårare än vi har på många olika sätt. De allra flesta av eleverna på en waldorfskola har gjort ett medvetet val av skola och pedagogik. Det är jag fullt medveten om, och ärligt talat är jag högst tveksam till om jag skulle kunna tänka mig att jobba på en kommunal skola.

Samtidigt vill jag också ta upp en sak som jag inte tror är till vår fördel, så punkt tre:

Eftersom waldorfskolor drivs i stiftelse- eller föreningsform så brukar huvudmannen var styrelsen, som på det stora hela jobbar ideellt. Och då handlar det om huvudman för en skolenhet. Vi har inga synergivinster på att ha en skolkurator/psykolog/läkare/SYV/osv. osv. för flera enheter, eller göra stora, samlade inköp. Det är svårt att hålla en fungerande vikariepool. Situationen kring lokalhyra ser annorlunda ut. Sedan är det där med medvetet val av en waldorfskola, som är ett tveeggat svärd. Vi får ganska många elever som gett upp helt på den vanliga skolan och är, vad man skulle kunna kalla svåra, elever. Hemmasittare, ofullständiga betyg, strulputtar, som dock sätter sin förhoppning till waldorfskolan. Vi tar emot om vi har plats. Vi tycker även de ska ha en chans.

Så, punkt fyra:

Trots att jag jobbar på en friskola och inte är en statligt legitimerad lärare, så känner jag ändå kollegialt frändskap med lärare på kommunala skolor. Jag är övertygad om att våra mål är desamma, men vägen dit kanske lite olika. Jag är starkt emot vinster i skolan, liksom i välfärd och omsorg. Jag vill inte att man skattepengar ska gå till usla kapitalister som inte bryr sig om elever, bildning eller kunskap.

Jag tror att jag slutar där för den här gången. Nästa gång kanske jag skriver vad jag tycker om hur svensk skola sköts av politiker, myndigheter och verk.

Jag vet att det finns som jobbat mycket längre än jag har gjort, inom skolan eller med barn och ungdomar på annat sätt. Men jag har varit i branschen i runt 15 år, så jag känner nu att jag har viss rätt att göra iakttagelser, och föra fram dem. Och det känner jag trots att jag under en övervägande majoritet av tiden arbetat i ett litet sammanhang, en tämligen liten skola med få elever. Men även där har jag gjort iakttagelser.

Även om det ibland är svårt, vill jag gärna försöka undvika att göra värderingar av det jag iakttagit, men det kommer att lysa igenom i alla fall, om inte så bara för att jag har intresserat mig för iakttagelserna.

Nå, till iakttagelserna:

Jag har varit på samma arbetsplats i snart tretton år, och kan göra en del jämförelser med de tonåringar jag umgicks med när jag började med de tonåringar jag umgås med nu. Och det är skillnader. Och jag har teorier om vad de beror på. Skillnaderna som jag kommer att ta upp är generella och svepande, naturligtvis finns det mängder av individuella skillnader, men jag ser ändå tydliga tendenser, och det är några av dem jag vill ta upp.

För tretton år sedan var ungdomarna uthålligare, både intellektuellt och fysiskt. Generellt sett orkade de med att jobba med en intellektuellt krävande uppgift under längre tid och med mer tålamod än idag. Ska jag göra någon form av grov uppskattningen skulle jag säga att det handlar om ungefär en halvering av tiden från 2001 till 2014.

Jag tycker mig se att denna förändring ganska väl följer en annan förändring, utan att ha på fötterna att med säkerhet dra kopplingen, även om den påminner om kopplingar som andra har gjort, som faktiskt har forskat på det. Förändringen jag talar om är den kraftigt ökade användningen av smarta mobiltelefoner och ungdomars närvaro på internet, i stor utsträckning på olika sociala medier. Samma koppling har gjorts flera gånger mellan minskad läsuthållighet och läsförståelse hos ungdomar idag jämför med för bara något decennium sedan. På nätet, och på skärmar, exponeras ungdomar för texter som är ungefär en skärm lång, för man vet att väldigt få bryr sig om att skrolla ner om texten är längre. Det gör att ungdomarna vänjer sig vid att läsa texter som inte tar längre än tre till fem minuter att läsa. Det är avgjort färre ungdomar, i de åldrar jag har med dem att göra, idag som läser böcker regelbundet än det var för tretton år sedan. Markant färre! Den typen av uthållighet är på många sätt samma typ av uthållighet som krävs för intellektuella uppgifter i skolan, som matematik. Men även för estetiska och hantverksmässiga övningar. Idag är det lättare att hitta en bild på nätet än att göra en själv. Man får ett större motstånd mot att försöka göra något själv, för man kan nästan alltid hitta någon på nätet som gjort det bättre, och ungdomar idag verkar anse att om man inte är bäst är det ingen idé att ens försöka eller öva upp sin egen förmåga.

Det har också spridit en kultur som tydligt visar på hur mycket lättare det är att kritisera någon annan än att göra något själv. Gnällande och klagande har i teve gjorts till underhållning. Allt ska bedömas och sorteras ut. Man gör underhållning av personer som har en svag självbild, eller på annat sätt saknar den självinsikt som de flesta av oss faktiskt har. Jag kommer ihåg när den typen av program började sändas i Sverige, och vilka reaktioner programmet Robinson fick. Idag, trots att det gjorts hånfullare och gnälligare, så framstår det ofta som en sommarbris i jämförelse med program som verkligen verkar gå in för att håna, förnedra och racka ner på folk: Paradise Hotel, Big Brother … Är det de ideal som dessa program, direkt eller indirekt, vill att våra ungdomar ska ta till sig? För det gör de, även om de säger att de förstår att det bara är underhållning. Alla trubbas vi av när vi utsätts för saker. Alla.

Idag är ungdomarna också, som grupp, mindre fysiskt aktiva. De orkar mindre fysiskt idag, och i vissa fall förundras jag över att en del inte ens verkar klara av att stå, utan att luta sig mot något eller någon under den dryga minut det tar för morgonsamlingen. Ber man dem göra det säger många att de inte orkar!

För tretton år sedan var ungdomarna mycket mer benägna att gå utomhus på rasterna. Frisk luft är uppiggande, fysiskt och mentalt/intellektuellt. Det spelar säkert in här också.

Sjukfrånvaron bland ungdomarna är högre idag än för tretton år sedan. Jag tror att ovanstående har med saken att göra.

Men, är ungdomar, som generell grupp, sämre idag än för tretton år sedan? Nejdå, men de är inte bra på samma saker. Dagens ungdom har massa saker som de är väldigt bra på, som ungdomarna för tretton år sedan inte alls var särskilt bra på. Och värderingen av vad som är bra att vara bra på är en intressant fråga, men det kanske får bli ett ämne för en annan text.

Häromdagen var jag på en informationskväll om ungdomar och droger, med representant från polis och socialtjänstens ungdomsgrupp. Fokus låg mycket på drogen Spice, vars användande har ökat mycket under det senaste året. På det hela taget var det intressant och informativt, och det var några speciella saker som jag noterade extra, eftersom de kan ses som mer knutna till mitt jobb som lärare.

En av dem var orsaken till att ungdomar tar drogen Spice, trots att det måste vara svårt att undgå att läsa om hur farlig den drogen är, och att det faktiskt har dött flera ungdomar av drogen, och ännu fler har hamnat i så akuta tillstånd att de hamnat på akuten. Det är förvisso en intressant detalj att det är just ungdomar, i de allra flesta fall, som tar just den här drogen. Man kan fråga sig varför det är så, men det kan jag kanske återkomma till senare. De som höll i informationen under kvällen hade fått rätt klara svar från ungdomarna om varför de tog drogen, trots att de enligt vad de själva berättade, mycket väl visste om hur farlig den var. Alltså något helt annat än någon form av partydrogande.

Anledningen till att de tog drogen var att de kände att verkligheten, deras värld, var för jobbig för dem att leva i, att de kände att de behövde komma undan från den. Risken att dö kunde till och med ses som en fördel, då slapp man ju världen permanent. Kanske tar de drogen i en mer eller mindre omedveten förhoppning om att dö, för att slippa världen.

Vad är det för värld de vill fly ifrån? Vem har skapat den världen?

Helt klart är det ju inte ungdomarna som har skapat världen. Det är vi som är vuxna nu som har skapat den. Vi som är deras föräldrar, lärare, mor- och farföräldrar, alla vuxna i deras värld.

Vi har alltså skapat en värld där våra barn (de som höll i informationen berättade om 11-12-åringar som tar Spice) och ungdomar är beredda att dö för att slippa!

Jag jobbar ju som bekant inom skolan, och har sett en del av detta, i den skola som de senaste åren har skapats. Det är inte konstigt att barn och ungdomar mår dåligt av den skola som har skapats idag, av vuxna. (Jag har skrivit om en del av detta i ett tidigare inlägg: Nationella prov) Om skolan ska vara till för barnen och ungdomarna kan jag inte se att just detta måste betraktas som ett katastrofalt misslyckande. Och så har de som av någon anledning påstås jobba för skolan, mage att säga att de måste ha mer matematik under skoltiden, och att skoltiden dessutom måste vara längre, och med mer betyg. Det är alltså mer och intensivare av den skola som vill att de vill dö. Känns det okej?

Förenklat? Visst. Men skolan är en spegel av samhället. Även utanför skolan lever ungdomarna i en värld som inom dem skapar känslan av att de vill dö för att slippa världen! Jag tror att det är många andra saker som spelar in: för snabba och för anonyma kommunikationer, vuxna som gör rå ton och barbariskt beteende till underhållning, ett växande ointresse för ungdomar och barn och en värld där förmåga till tålamod och långvarigt fokus inte är något som ses som eftersträvansvärt och en värld där vi är livrädda för att ha långtråkigt.

Vi kommer inte att kunna hjälpa dem från detta, om vi inte ändrar på det samhälle vi tvingar dem att leva i. Det är absurt att förvänta sig att det är ungdomarna som ska göra det. Vi har puttat ner dem i skiten. Ska vi låta dem vara? Ska vi dra upp dem? Ska vi tvätta undan skiten?

Som vanligt under vårterminen får jag anledning att fundera över detta med nationella prov. Läser jag på Skolverkets hemsida, den del där det är vanliga frågor om det proven, hittar jag bland annat:

1. Vad innebär det att ett nationellt prov är obligatoriskt?

Läraren är skyldig att genomföra proven med sina elever och använda proven som stöd för bedömning. Detta gäller för både kommunala och fristående skolor.
Proven är obligatoriska i:

• årskurs 3, 6 och 9
• specialskolan i årskurs 4, 7 och 10
• den inledande och högsta avslutande kursen på respektive program i gymnasieskolan med undantag för kursen svenska 2 och svenska som andraspråk 2
• kurs B, C och D i utbildning i svenska för invandrare (sfi).

Det är intressant hur man i svensk skolpolitik idag säger att man vill höja lärararnas status, samtidigt som man inte litar på att de kan göra det de är utbildade för, det vill säga: avgöra vad elever kan, vad de behöver jobba mer med, och hur de ska uppnå kunskapsmålen. De nationella proven blir som en misstroendeförklaring vad gäller lärarnas kompetens. Sedan säger man att lärarnas status måste höjas.
Intressant är att jämför med Finland, det gör ju även våra svenska skolpolitiker. Det finns ett par intressanta skillnader mellan svensk och finsk skola:
I Finland har de inte skolplikt. De har istället något som kallas kunskapsplikt, men hur man tillskansar sig kunskapen lägger sig inte politikerna i.
De har inte nationella prov, utan gör gällande att lärarna har gått en lång och grundlig utbildning för att på ett mer nyanserat och rättvisande sätt bedöma elevernas kunskapsnivå, vad de behöver arbeta mer med, och hur de bäst kan stödjas i sin utveckling. Tydligen går det utmärkt utan nationella prov, i landet som brukar sägas ha världens bästa skola …
Finska skolpolitiker som jag sett uttala sig i media, har i princip sagt att deras jobb är att se till att skolan och eleverna får de resurser som behövs för att kunskapsplikten ska uppfyllas, men sedan ska de inte lägga sig i hur det görs, för det finns det proffs som kan mycket bättre, det vill säga lärare och pedagoger.De har också uttalat att de inte kan storma igenom reformer, då skola tar tid att förändra, och det kan inte vara politiker som bestämmer hur, vad och när förändringen ska ske, för har ingen aning, i alla fall inta lika mycket aning som de professionella.

Hur blev detta, att vi ska ha den bästa skolan i världen (igen), och så tittar vi på Finland som tycks ha en riktigt bra skola, och så gör vi inte som de gör? Istället går vi tillbaka till hur vi gjorde i Sverige för 40-60 år sedan, då var vi ju riktigt bra i internationella jämförelser, så det måste ju vara det rätta.

När Rudolf Steiner startade den första waldorfskolan, i Stuttgart, 1919, ställde han upp fyra grundprinciper, som skulle gälla för skolan. Dessa var:
1. Öppen för alla barn.
2. Gemensam undervisning för pojkar och flickor.
3. En enhetlig 12-årig skola.
4. Lärarna som undervisade barnen skulle själva bestämma över undervisningen, med minimal inblandning från staten och ekonomiska intressen.

Särskilt punkt 4 är intressant att ta i beaktande. Man kan ju tycka olika om hur viktig den är, men jag kan ju inte sticka under stol med, att för mig är den extremt viktig. (De två första är inte så kontroversiella i Sverige idag, som de kanske var 1919, och den tredje appliceras i alla fall på 15 waldorfskolor i Sverige, medan övriga i alla fall kan förväntas följa grundprincipen i planeringen även av de lägre klasserna.) Att jag tycker den är så viktig har att göra med att jag anser att skolan är för eleverna, inte för företag och näringsliv eller för staten. Skolan är helt och hållet där för elevernas skull!

Men hur ser det ut idag, med den skolpolitik som förs i Sverige idag, med en växande statlig kontrollapparat (där nationella prov är en, endast en, del av det hela) och en ökande detaljstyrning från statlig håll, in i vad som ska tas upp, och vad som ska fokuseras på i klassrummet. Det är i allt mindre grad de utbildade lärarna (minst fyra år på högskolenivå) som kan göra den bedömningen. Och nu kommer även moderaterna med en ‘plan för skolan’ …

Titta på punkt 4, fundera på hur viktig du tycker den är: Är skolan till för eleverna eller för företagen?

Moderaterna vill att arbetslinjen skall vara central i skolan och vill se en stark koppling mellan skola och näringsliv. Det framgår av partiets nya plan för skolan som presenteras inom kort [...]

http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/moderaterna-vill-inf%C3%B6ra-arbetslinje-i-skolan-2270141