Har du sett ett vilt djur i ögonen?
Stannat upp på stigen genom skogen
när du hört ett ljud vid din sida?
Du vänder dig om och ser
det vilda
i ögonen?
Vad är det du ser då?

En ansamling av kvarkar och atomer
som virvlar runt varandra som miljoner
stjärnsystem, i ögonen.
Stjärnhopar och galaxer
som virvlar runt i ögonen.
Två vilda kosmos som ser tillbaka,
in i dig. In i dig.
Bortom dem, ännu mer,
galaxhopar.
I den vilda blicken som möter din blick.
Vad är det som du ser där?
Vad är det som det vilda ser?

I morgonprogrammen på teve verkar det som att man ofta ägnar mer tid åt att berätta om vad som ska komma senare i programmet, än åt själva punkten när den väl kommer. Det innebär också att om samtalen med den aktuella personen börjar bli intressant, så är det naturligtvis dags att berätta om vad som ska komma sedan, och skicka iväg personen. När samtalen börjar bli intressanta avbryts de helt enkelt.
Debattprogram verkar ha som dygd att inte låta någon tala till punkt, och förstärka motsättningar för att få mer dramatik i debatten. Men intresset för att nå samförstånd, eller åtminstone förståelse för andra, verkar minimal.
Och så kallat folkbildande program lider av samma sak. När de får populärvetenskapliga tidskrifter som Illustrerad vetenskap att framstå som mycket djuplodande och inträngande så är något fel. Det handlar inte om folkbildning, utan att man försöker göra vetenskap lite skojig och lättsam, utan att egentligen förklara någonting.
Är det så att tittare inte vill komma in på djupet inom olika ämnen, eller om de personer som samtalas med? Varför skyggar man för riktig fördjupning, och att gå till botten med frågor och samtal? Varför vill man inte gå på djupet på riktigt i programmen? Vad är man rädd för?
Liknar lite det som gör att många inte accepterar komplexa lösningar på komplexa problem. De som sympatiserar med pajaspolitik som sd:s, de enkla svaren på komplexa frågor. Man behöver inte tänka på riktigt, men ändå inbilla sig att man blivit mer upplyst och klok, fast man egentligen inte fått reda på någonting av vikt.
Vill man göra oss dummare? Eller har jag blivit gammal?

Jag vet att det finns som jobbat mycket längre än jag har gjort, inom skolan eller med barn och ungdomar på annat sätt. Men jag har varit i branschen i runt 15 år, så jag känner nu att jag har viss rätt att göra iakttagelser, och föra fram dem. Och det känner jag trots att jag under en övervägande majoritet av tiden arbetat i ett litet sammanhang, en tämligen liten skola med få elever. Men även där har jag gjort iakttagelser.

Även om det ibland är svårt, vill jag gärna försöka undvika att göra värderingar av det jag iakttagit, men det kommer att lysa igenom i alla fall, om inte så bara för att jag har intresserat mig för iakttagelserna.

Nå, till iakttagelserna:

Jag har varit på samma arbetsplats i snart tretton år, och kan göra en del jämförelser med de tonåringar jag umgicks med när jag började med de tonåringar jag umgås med nu. Och det är skillnader. Och jag har teorier om vad de beror på. Skillnaderna som jag kommer att ta upp är generella och svepande, naturligtvis finns det mängder av individuella skillnader, men jag ser ändå tydliga tendenser, och det är några av dem jag vill ta upp.

För tretton år sedan var ungdomarna uthålligare, både intellektuellt och fysiskt. Generellt sett orkade de med att jobba med en intellektuellt krävande uppgift under längre tid och med mer tålamod än idag. Ska jag göra någon form av grov uppskattningen skulle jag säga att det handlar om ungefär en halvering av tiden från 2001 till 2014.

Jag tycker mig se att denna förändring ganska väl följer en annan förändring, utan att ha på fötterna att med säkerhet dra kopplingen, även om den påminner om kopplingar som andra har gjort, som faktiskt har forskat på det. Förändringen jag talar om är den kraftigt ökade användningen av smarta mobiltelefoner och ungdomars närvaro på internet, i stor utsträckning på olika sociala medier. Samma koppling har gjorts flera gånger mellan minskad läsuthållighet och läsförståelse hos ungdomar idag jämför med för bara något decennium sedan. På nätet, och på skärmar, exponeras ungdomar för texter som är ungefär en skärm lång, för man vet att väldigt få bryr sig om att skrolla ner om texten är längre. Det gör att ungdomarna vänjer sig vid att läsa texter som inte tar längre än tre till fem minuter att läsa. Det är avgjort färre ungdomar, i de åldrar jag har med dem att göra, idag som läser böcker regelbundet än det var för tretton år sedan. Markant färre! Den typen av uthållighet är på många sätt samma typ av uthållighet som krävs för intellektuella uppgifter i skolan, som matematik. Men även för estetiska och hantverksmässiga övningar. Idag är det lättare att hitta en bild på nätet än att göra en själv. Man får ett större motstånd mot att försöka göra något själv, för man kan nästan alltid hitta någon på nätet som gjort det bättre, och ungdomar idag verkar anse att om man inte är bäst är det ingen idé att ens försöka eller öva upp sin egen förmåga.

Det har också spridit en kultur som tydligt visar på hur mycket lättare det är att kritisera någon annan än att göra något själv. Gnällande och klagande har i teve gjorts till underhållning. Allt ska bedömas och sorteras ut. Man gör underhållning av personer som har en svag självbild, eller på annat sätt saknar den självinsikt som de flesta av oss faktiskt har. Jag kommer ihåg när den typen av program började sändas i Sverige, och vilka reaktioner programmet Robinson fick. Idag, trots att det gjorts hånfullare och gnälligare, så framstår det ofta som en sommarbris i jämförelse med program som verkligen verkar gå in för att håna, förnedra och racka ner på folk: Paradise Hotel, Big Brother … Är det de ideal som dessa program, direkt eller indirekt, vill att våra ungdomar ska ta till sig? För det gör de, även om de säger att de förstår att det bara är underhållning. Alla trubbas vi av när vi utsätts för saker. Alla.

Idag är ungdomarna också, som grupp, mindre fysiskt aktiva. De orkar mindre fysiskt idag, och i vissa fall förundras jag över att en del inte ens verkar klara av att stå, utan att luta sig mot något eller någon under den dryga minut det tar för morgonsamlingen. Ber man dem göra det säger många att de inte orkar!

För tretton år sedan var ungdomarna mycket mer benägna att gå utomhus på rasterna. Frisk luft är uppiggande, fysiskt och mentalt/intellektuellt. Det spelar säkert in här också.

Sjukfrånvaron bland ungdomarna är högre idag än för tretton år sedan. Jag tror att ovanstående har med saken att göra.

Men, är ungdomar, som generell grupp, sämre idag än för tretton år sedan? Nejdå, men de är inte bra på samma saker. Dagens ungdom har massa saker som de är väldigt bra på, som ungdomarna för tretton år sedan inte alls var särskilt bra på. Och värderingen av vad som är bra att vara bra på är en intressant fråga, men det kanske får bli ett ämne för en annan text.

Häromdagen var jag på en informationskväll om ungdomar och droger, med representant från polis och socialtjänstens ungdomsgrupp. Fokus låg mycket på drogen Spice, vars användande har ökat mycket under det senaste året. På det hela taget var det intressant och informativt, och det var några speciella saker som jag noterade extra, eftersom de kan ses som mer knutna till mitt jobb som lärare.

En av dem var orsaken till att ungdomar tar drogen Spice, trots att det måste vara svårt att undgå att läsa om hur farlig den drogen är, och att det faktiskt har dött flera ungdomar av drogen, och ännu fler har hamnat i så akuta tillstånd att de hamnat på akuten. Det är förvisso en intressant detalj att det är just ungdomar, i de allra flesta fall, som tar just den här drogen. Man kan fråga sig varför det är så, men det kan jag kanske återkomma till senare. De som höll i informationen under kvällen hade fått rätt klara svar från ungdomarna om varför de tog drogen, trots att de enligt vad de själva berättade, mycket väl visste om hur farlig den var. Alltså något helt annat än någon form av partydrogande.

Anledningen till att de tog drogen var att de kände att verkligheten, deras värld, var för jobbig för dem att leva i, att de kände att de behövde komma undan från den. Risken att dö kunde till och med ses som en fördel, då slapp man ju världen permanent. Kanske tar de drogen i en mer eller mindre omedveten förhoppning om att dö, för att slippa världen.

Vad är det för värld de vill fly ifrån? Vem har skapat den världen?

Helt klart är det ju inte ungdomarna som har skapat världen. Det är vi som är vuxna nu som har skapat den. Vi som är deras föräldrar, lärare, mor- och farföräldrar, alla vuxna i deras värld.

Vi har alltså skapat en värld där våra barn (de som höll i informationen berättade om 11-12-åringar som tar Spice) och ungdomar är beredda att dö för att slippa!

Jag jobbar ju som bekant inom skolan, och har sett en del av detta, i den skola som de senaste åren har skapats. Det är inte konstigt att barn och ungdomar mår dåligt av den skola som har skapats idag, av vuxna. (Jag har skrivit om en del av detta i ett tidigare inlägg: Nationella prov) Om skolan ska vara till för barnen och ungdomarna kan jag inte se att just detta måste betraktas som ett katastrofalt misslyckande. Och så har de som av någon anledning påstås jobba för skolan, mage att säga att de måste ha mer matematik under skoltiden, och att skoltiden dessutom måste vara längre, och med mer betyg. Det är alltså mer och intensivare av den skola som vill att de vill dö. Känns det okej?

Förenklat? Visst. Men skolan är en spegel av samhället. Även utanför skolan lever ungdomarna i en värld som inom dem skapar känslan av att de vill dö för att slippa världen! Jag tror att det är många andra saker som spelar in: för snabba och för anonyma kommunikationer, vuxna som gör rå ton och barbariskt beteende till underhållning, ett växande ointresse för ungdomar och barn och en värld där förmåga till tålamod och långvarigt fokus inte är något som ses som eftersträvansvärt och en värld där vi är livrädda för att ha långtråkigt.

Vi kommer inte att kunna hjälpa dem från detta, om vi inte ändrar på det samhälle vi tvingar dem att leva i. Det är absurt att förvänta sig att det är ungdomarna som ska göra det. Vi har puttat ner dem i skiten. Ska vi låta dem vara? Ska vi dra upp dem? Ska vi tvätta undan skiten?

Det tycks som om det är viktigt att göra nationella prov i klass 3, 6 och 9. De är trubbiga instrument för att mäta kunskaper, styrkor, svagheter och förmågor hos eleverna. Snarast tror jag att det handlar om att man, i någon fåfäng tro att det är mätbara värden som är värdefulla och användbara, vill ha statistik (vilket också i häpnadsväckande stor mån besannades på en konferens med Skolverket jag var på för några år sedan, där de fick frågan om vad syftet med de nationella proven var, ochsvarade att den viktigaste anledningen till att man genomförde dem var insamlandet av statistik!)
Jag har knappast gjort någon hemlighet av vad jag tycker om de nationella proven. Jag tänkte därför inte heller göra någon hemlighet vad jag svarat på lärarenkäterna rörande de nationella proven. Därför följer nu de avslutande kommentarer jag, med viss anpassning, skickat in med alla enkätsvar:

En del av frågorna i den här enkäten är svåra för mig att svara på, då jag inte håller med om vad som verkar vara grundpremissen för att utföra provet.
Jag anser att den här typen av prov är fullkomligt onödiga. Lärare har utbildning för att utföra sina jobb, och kan i den dagliga verksamheten göra en bedömning av vad eleverna kan och inte kan, vad de har för styrkor och svagheter, vad de behöver stärka och liknande. Och allt det är sådant som ett prov av den här typen inte kan mäta eller kontroller. För mig känns proven som dels ett misstroende av min yrkeskompetens, dels som en insamling av mätbara (och för elevernas därmed tämligen ointressanta) data för någon form av statistik. Denna överdrivna tilltro till mätbara storheter när vi talar om människor, i synnerhet växande människor, ser jag som skrämmande i synen på barn, ungdomar, kunskap och skolans verksamhet och syfte. De nationella proven är ett sanslöst slöseri med tid, som kan användas till så mycket som är bättre, för eleverna, och därför i förlängning för skolan och framtiden. Jag måste, tyvärr, säga att, de fyller mig med avsmak, i sin utformning, i sitt syfte och i hur de genomförs.
Slutligen är det helt horribelt att vi som skola måste betala för att göra något, som vi inte har något val om vi vill göra eller inte. Det kan möjligen argumenteras för att det inte är några stora kostnader, men det är själva principen jag finner horribel.