I morgonprogrammen på teve verkar det som att man ofta ägnar mer tid åt att berätta om vad som ska komma senare i programmet, än åt själva punkten när den väl kommer. Det innebär också att om samtalen med den aktuella personen börjar bli intressant, så är det naturligtvis dags att berätta om vad som ska komma sedan, och skicka iväg personen. När samtalen börjar bli intressanta avbryts de helt enkelt.
Debattprogram verkar ha som dygd att inte låta någon tala till punkt, och förstärka motsättningar för att få mer dramatik i debatten. Men intresset för att nå samförstånd, eller åtminstone förståelse för andra, verkar minimal.
Och så kallat folkbildande program lider av samma sak. När de får populärvetenskapliga tidskrifter som Illustrerad vetenskap att framstå som mycket djuplodande och inträngande så är något fel. Det handlar inte om folkbildning, utan att man försöker göra vetenskap lite skojig och lättsam, utan att egentligen förklara någonting.
Är det så att tittare inte vill komma in på djupet inom olika ämnen, eller om de personer som samtalas med? Varför skyggar man för riktig fördjupning, och att gå till botten med frågor och samtal? Varför vill man inte gå på djupet på riktigt i programmen? Vad är man rädd för?
Liknar lite det som gör att många inte accepterar komplexa lösningar på komplexa problem. De som sympatiserar med pajaspolitik som sd:s, de enkla svaren på komplexa frågor. Man behöver inte tänka på riktigt, men ändå inbilla sig att man blivit mer upplyst och klok, fast man egentligen inte fått reda på någonting av vikt.
Vill man göra oss dummare? Eller har jag blivit gammal?