Det finns så många rädda personer, men märkligt nog vet många av dem inte om det. Eller så klarar de inte av att erkänna det, ens för sig själva. Det kan dock bli tydligare om man tittar på hur de agerar och reagerar på olika saker. När det sker utifrån rädsla kan det ibland bli ganska tydligt att drivkraften, motivationen, inte är rationell eller moralisk. Det som görs med rädsla som motivation blir sällan, om ens någonsin, särskilt bra.

Vi är rädda för att göra fel. Systemen runt om oss är stora och svårgenomskådliga, och tycks bevaka allt vi gör för att hitta fel, och skrämmer oss till att agera utifrån det. Ofta blir resultatet att vi inte gör något, på grund av rädslan för att göra fel. Att inte göra något är, i det här sammanhanget, likställt med att agera. Och låter vi inte bli att göra något är det lätt att falla för frestelsen att göra som någon annan säger åt oss, även om vi innerst inne känner att det kanske inte är det rätta eller bästa. Men agerar vi så, så kan vi ju skylla eventuella fel på att vi bara gjorde som vi blev tillsagda. Rädslan gör det lätt att hänvisa till att vi ju bara följer regler och förordningar. Även om jag tycker det är fel, så kan jag två mina händer med reglerna.

Vi är också rädda för att vara osäkra på vår sak. I vårt mycktyckar- och proffstyckarsamhälle får man inte verka osäker på något. Och känner man sig ändå osäker kanske det är bättre att vara tyst och inte ifrågasätta. Eller så övar man upp sin förmåga att låta självsäker, trots att man inte vet eller förstår särskilt mycket om det man uttalar sig om. Till detta kommer en ökande sammanblandning av åsikt eller tyckande och fakta. Bara ett sådant begrepp som alternativa fakta är, om man besinnar sig bara lite, helt absurt! Men jag tror det kommer ur samma trender som det jag tidigare nämnde.

När makthavare agerar av rädsla blir många andra lidande, och kanske också rädda själva. Det spelar inte så stor roll om makthavarna är rädda för att verka okunniga, eller för att vara obeslutsamma, rädda att förlora makt och inflytande, eller vad det annars kan finnas för skäl för dem att vara rädda. Hur som helst sprider sig deras rädsla, som en sjukdom i samhället, där allt görs på undermåliga sätt, eftersom alla är rädda för att göra fel, för att sticka ut hakan och ifrågasätta order och regler från räddare ort. Man är rädd då reprimanderna för att göra något som vi alla gör då och då, det vill säga fel, blir för allvarliga, och att man förlorar något av sig själv.

En fråga som jag kommer till när jag funderar på detta är: Vem vill att vi ska vara rädda, och varför? Vem vinner på att vi inte vågar göra det rätta, det moraliska?

Jag vill avsluta med två citat från en person som brukar anses vara en av de mer intelligenta personerna vi känner till, Albert Einstein:

”En person som aldrig har begått ett misstag har aldrig provat något nytt.”

och

”Vi är alla okunniga, men inte okunniga om samma saker.”