Har du sett ett vilt djur i ögonen?
Stannat upp på stigen genom skogen
när du hört ett ljud vid din sida?
Du vänder dig om och ser
det vilda
i ögonen?
Vad är det du ser då?

En ansamling av kvarkar och atomer
som virvlar runt varandra som miljoner
stjärnsystem, i ögonen.
Stjärnhopar och galaxer
som virvlar runt i ögonen.
Två vilda kosmos som ser tillbaka,
in i dig. In i dig.
Bortom dem, ännu mer,
galaxhopar.
I den vilda blicken som möter din blick.
Vad är det som du ser där?
Vad är det som det vilda ser?

Mellan två toner
sätts en klang i rörelse
för att klinga ut.

Lyssna till den ton
som uppstår mellan toner
–hör något ofött.

Längre bort än allt
–närmare än ingenting –
och klangen mellan.

Jag gör rörelser, bara för att
- göra rörelser.
Saknar man allt annat finns
- i alla fall rörelsen.
Bara det ger den mening, även
- om den tycks meningslös;
Det att den finns även i
- total tomhet.
Allt börjar med rörelse:
- hjärtats slag
- den lilla darrningen innan ett embryo blir till
Stillnar rörelsen …

I tomheten rör jag mig,
- för att leva.

Det gäller även dig

Det tar tid att kunskapa om det som är värt att kunna,
att verkligen kunna det, och inte bara veta.

Jag vet att de atomer som bygger upp min kropp
kommer från, minst, trettiotusen stjärnor.
Det är väl ingenting!
Jag vet att de atomer som bygger upp min kropp,
alla varit del i minst fyra stjärnor var,
varit med om deras födelse och död,
innan de kom samman och skapade de händer,
som just nu skriver detta.
Det är väl ingenting!
När jag en gång slutar leva,
kommer alla dessa atomer att bilda nya stjärnor,
och med tiden, kanske komma samman,
som gamla vänner, och minnas gamla tider.
Det är väl ingenting!
Mest meningslöst lappri.
Även om det faktiskt stämmer!
Det är just ingenting.
Allt detta tar ju sådan tid.
Förundran kräver tid.
Kunskap är förundran.