Mellan två toner
sätts en klang i rörelse
för att klinga ut.

Lyssna till den ton
som uppstår mellan toner
–hör något ofött.

Längre bort än allt
–närmare än ingenting –
och klangen mellan.

Jag gör rörelser, bara för att
- göra rörelser.
Saknar man allt annat finns
- i alla fall rörelsen.
Bara det ger den mening, även
- om den tycks meningslös;
Det att den finns även i
- total tomhet.
Allt börjar med rörelse:
- hjärtats slag
- den lilla darrningen innan ett embryo blir till
Stillnar rörelsen …

I tomheten rör jag mig,
- för att leva.

Det gäller även dig

Det tar tid att kunskapa om det som är värt att kunna,
att verkligen kunna det, och inte bara veta.

Jag vet att de atomer som bygger upp min kropp
kommer från, minst, trettiotusen stjärnor.
Det är väl ingenting!
Jag vet att de atomer som bygger upp min kropp,
alla varit del i minst fyra stjärnor var,
varit med om deras födelse och död,
innan de kom samman och skapade de händer,
som just nu skriver detta.
Det är väl ingenting!
När jag en gång slutar leva,
kommer alla dessa atomer att bilda nya stjärnor,
och med tiden, kanske komma samman,
som gamla vänner, och minnas gamla tider.
Det är väl ingenting!
Mest meningslöst lappri.
Även om det faktiskt stämmer!
Det är just ingenting.
Allt detta tar ju sådan tid.
Förundran kräver tid.
Kunskap är förundran.

Detta är egentligen en text jag skrev för många år sedan, men med lite redigering passar den alldeles utmärkt in bland de (den, hittills) texter jag hittills har här.

-Daniel

Absolut tid

Har du tid några minuter? Tid att läsa detta för att om några minuter, tack vare det du just läst, vara en annan än den du var för några minuter sedan. Självklart har du tid, du har kanske mer tid än du anar.

Tiden är en gåta lika gammal som tiden. En gåta många försökt lösa, filosofer och vetenskapsmän. Då och då har man tyckt sig se lösningen, det har dock alltid visat sig att det man trott var sanning bara var en approximation av det man trott vara sanningen. Så kommer nog människan att gäckas till tidens ände, det vet hon men vägrar likväl ge upp sökandet efter sanningen. Det man tror vara sanning i frågor som den om tiden, är sanning tills något annat verkar troligare.

Fram till början av nittonhundratalet såg de flesta vetenskapsmän tiden som en konstant. Tiden var alltid lika stor, en sekund var alltid en sekund. Så kom det en man som sa att så inte var fallet, tiden kunde töjas ut och tryckas ihop, det som var en sekund för person var inte nödvändigtvis en sekund för en annan. För att använda denne mans egna ord kan man säga att tiden är relativ. Hans påståenden orsakade stor uppståndelse och han mötte hårt motstånd av dåtidens vetenskapsmän. Det är lätt att förstå, här kommer en okänd hobbyfysiker som jobbade som tjänsteman på tyska patentbyrån, och säger att det man trott var en av få konstanta företeelser inte var så konstant. Vore det så skulle hela världsbilden ställas på ända, det som var sant och riktigt igår skulle vara lögn och falskt idag. Stormen lugnade sig med åren när det visade sig att hans uttalanden faktiskt var tillräckligt korrekta för att kunna tolkas som sanning, men att de inte var mer korrekta än många andra påståenden som motsade teorin, vilket i sin tur gjorde att även dessa kunde betraktas som sanna, allt beroende på betraktarens synvinkel. Mannens namn var förstås Albert Einstein, och det han sade betraktas än idag som sanning, liksom mycket annat. Hur det är i en punkt i tiden som ur vår synvinkel ligger framför oss kan ingen säga säkert.

Om vi nu funderar lite över vad tiden är, eller snarare vad vi idag tror att tiden är, visar det sig att man utan att göra i sammanhanget alltför halsbrytande logiska hopp kan komma fram till hisnande slutsatser. Det hela kräver dock att läsaren har några saker klara för sig. Först måste du veta vad ett ⁱkoordinatsystem är. Därefter måste du vara beredd att acceptera som sant det som inte kan ⁱⁱmotbevisas. Slutligen måste du vara beredd att stå ut med lite grundläggande resonerande.

Vi lever i en värld som har minst tre dimensioner, rummet eller rymden, som det brukar kallas, i motsats och i samband med tiden. Dessa dimensioner kan sägas motsvara X-, Y- och Z-axlarna i ett koordinatsystem. Få av oss har problem att acceptera detta som sant. Vi vet alla att vi kan röra oss framåt och bakåt (X-axeln), åt höger och åt vänster (Y-axeln) och uppåt och nedåt (Z-axeln). De flesta av oss gör det tämligen bekymmersfritt. Vidare är det vanligt att man ser tiden som en fjärde dimension, vi kan kalla den för V-axeln. Hur förhåller sig då denna tidsaxel till de tre rumsaxlarna? Vi vet att axlarna i ett koordinatsystem är vinkelräta i förhållande till varandra, och har vi tre axlar i koordinatsystemet finns det inga uppenbart räta vinklar kvar att använda för tiden. Ett sätt att se på saken är att se rummet som ett tredimensionellt system i ett annat system, nämligen tiden. Vi tänker oss alltså rummet som en punkt i tidens koordinatsystem.

Här skulle man kunna göra en paus i läsandet och fundera över vad det skulle innebära om tidskoordinatsystemet var ett tredimensionellt system. Det är en sak som vetenskapsvärlden inte står helt främmande inför. Det skulle innebära att vi lever i en verklighet som har minst sex dimensioner, och det är fortfarande en enkel verklighet i jämförelse med den verklighet som skulle kunna vara sann om de som hävdar att vi lever i en femtiosexdimensionell verklighet har rätt. Faktiskt finns det personer som hävdar att verkligheten måste bestå av just femtiosex dimensioner, vilka dessa dimensioner skulle vara och hur de förhåller sig till varandra, och framför allt hur man kan komma på att de finns har jag inte förstått själv.

Efter denna tankepaus är vi nu tillbaka i vår enkla, fyrdimensionella värld. Vi vet att vi hela tiden rör oss i rummet, i de tre dimensionerna. Över dessa rörelser har vi relativt god kontroll, vi kan välja att backa, svänga och så vidare. En rörelse som vi inte har någon större kontroll över är den i tiden. Rörelsen i tiden är alltid i samma riktning, framåt, och den har en något så när konstant hastighet, cirka en sekund per sekund.

Einstein påstod dock att rörelsen i tiden inte alltid är konstant utan relativ (ett faktum som tog vetenskapsvärlden med storm, trots att ”vanligt, enkelt folk” vetat det hela tiden), faktum är att den förmodligen varierar så mycket att mitt nu inte alls är ditt nu, skillnaden är dock så liten att den är i stort sett helt försumbar.

Vår förflyttning i tiden beror faktiskt på vår rörelse i rummet. Rör vi oss tillräckligt snabbt i rummet går tiden långsammare. Hastigheterna vi nu talar om är oerhört höga för att skillnaden i hastighet ska bli tydligt mätbar. Trots det har man faktiskt bevisat det hela experimentellt. Hur experimenten går till rent praktiskt behöver vi inte gå in på här, du har förmodligen ändå inte resurserna att utföra dem själv. Det finns dock många åskådliggörande exempel på detta, ett av dem är följande:

Det kommer en gång att finnas två tvillingbröder här på jorden, en av dem är en rymdfarare och ger sig av på en lång resa till något annat solsystem. Resan är mycket lång och sker i en hastighet som närmar sig ⁱⁱⁱljusets, vilket i sin tur innebär att ^ivtidsdillatationen blir högst märkbar. När den rymdfarande tvillingen återkommer till jorden har han upplevt ett år, medan hans broder har levt tio år på jorden.

De föddes samtidigt, men åldrades olika fort, beroende på att en av dem förflyttade sig så snabbt i rymden att han påverkade tiden. I detta exempel ser man en intressant fråga som kan te sig närmast filosofisk: De två bröderna tänker förmodligen på varandra under tiden för resan. De undrar nog hur brodern har det ”nu”. Det är lätt att tänka så, men är det verkligen rätt? Nu för den ene av dem är inte samma tidpunkt för den andra. Det går över huvud taget inte att jämföra, det är inte så enkelt som att säga att det när det gått en sekund för den på rymdskeppet har det gått tio för den på jorden, helt enkelt av den anledningen att deras sekunder inte är lika långa och att de därför kan sägas färdas på tidsaxlar med olika graderingar. Den i rymdskeppet har slunkit in på en tidsaxel som kan ses som en kortare väg till samma punkt på tidsaxeln. Ju snabbare han färdats desto kortare hade färden på tidsaxeln varit. Hade han färdats med ljusets hastighet, vilket i och för sig anses vara en omöjlighet, hade sträckan varit lika med noll. I ett sådant fall skulle han ha upplevt resan som mycket kort, inte ens en sekund lång, medan hans bror på jorden åldrats tio år.

Vi tar en paus igen, under den kan du fundera på hur man skulle kunna färdas bakåt på tidens axel.

Om du kommer på hur man ska färdas baklänges på tidens axel har du i sanning kommit på något stort. Såvitt man vet idag är det nämligen omöjligt. Enligt vad man hittills förstått av tiden måste man färdas snabbare i rummet än ljuset för att färdas bakåt på tidsaxeln. Man kan inte färdas snabbare än ljuset. Ljuset är, relativt vad som helst, väldigt snabbt. Det man kan uppnå är att färdas långsammare på tidsaxeln, genom att färdas snabbt i rummet.

Nästa sak, som åtminstone jag finner intressant att fundera över, är: Vad skulle det innebära om vi kunde färdas i tre dimensioner även i tiden? Vad händer om man färdas åt höger i tiden? Vart kommer man då?

Det har seriöst diskuterats om parallella världar och alternativa verkligheter, vid sidan om vår. Skulle jag kunna se en annan värld om jag vände mig åt höger? Det är knappast troligt. Tänk dig istället att du tar ett fyrdimensionellt steg åt höger. Vad tror du då att du får se? Vad jag vet har ingen lyckats med den akrobatkonsten, och har någon lyckats har han eller hon varit väldigt tyst om det.

Trots svårigheten att bevisa parallella världar förkastas teorin inte helt av seriösa forskare inom kvantfysik och fysik. Man brukar resonera så att varje gång du fattar ett beslut i din resa i tiden viker du av i den riktning som motsvarar beslutet. Dock viker en annan du av i en annan riktning som motsvarar ett annat beslut. Detta inträffar hela tiden och varje gång ett beslut fattas bildas en eller flera parallella världar. Det innebär i sin tur att det måste finnas ett i det närmaste obegränsat antal världar. Dessa befinner sig på olika platser i tidskoordinatsystemet. Ju längre sedan det var beslutet fattades, desto längre bort på en eller flera av tidsaxlarna finns parallellvärlden. Tänk dig då att du vänder dig åt höger och rusar i några minuter i fjärde dimensionen. Du befinner dig då kanske på samma position i tiden, om man nöjer sig med att se tiden som en dimension, men samtidigt befinner du dig i en helt annan. Kanske en tid där Adam och Eva inte blev så himla nyfikna på hur äpplet smakade, eller en tid där Adolf Hitler kom in på konsthögskolan. Förstår du nu vad jag menar med hisnande känslor?

Jämför detta med att åka berg- och dalbana, med skillnaden att backarna och kurvorna är rörelser i tiden.

Låt oss nu gå tillbaka till den punkt i tiden där vi började, eller kanske snarare några minuter längre fram. Vad är det egentligen jag försökt visa med detta? Har jag inte bara krånglat till en enkel sak? Förmodligen.

Det är ingen ovanlig åsikt att vi alla färdas med olika hastigheter på tidsaxeln. Även om det verkar besynnerligt är det egentligen inte märkligare än att vi färdas med olika hastigheter i de tre rumsdimensionerna. Skillnaderna i position på tidsaxeln är dock ytterligt små. Tänk hur det skulle se ut om skillnaderna skulle vara större. Tänk om någon vi ska träffa befinner på sig på tidsaxelns motsvarighet till rummets ”andra sidan jorden”, det blir svårt att passa tider. Trots att skillnaderna är små är de ofta fullt märkbara, även för oss vanliga människor. Är det inte så att tiden faktiskt går olika fort? Jämför till exempel när vi sitter och väntar på en rotfyllning hos tandläkaren med när vi läser en bra bok. Jämför tidens hastighet på jobbet med tidens hastighet på semestern. Är inte detta ett empiriskt bevis på tidens relativitet så vet jag inte vad ett empiriskt bevis är.

Kort eller lång?

Del 1: Rummet

Det verkar som om det ligger i tiden att inte tänka allt för långt utanför ens närmaste sfär. Det känns som en del i en kortsiktighet, som gäller för flera områden, inte bara i rummet, utan även i tiden, tanken, känslan, viljan och i det sociala. Ofta vävs det dessutom ihop så att det handlar om flera av områdena samtidigt. Vad det beror på kan vara svårt att genomskåda, det beror, som sagt, ofta på flera faktorer som samverkar. Och redan det, kommer att visa sig, är ett av problemen med det hela.

För att börja visa på tecknen som tyder på detta inleder jag med det som ligger oss närmast, nämligen oss själva. Redan i min formulering av problemet ligger en antydan till problemet. Jag vill hävda att det har blivit allt vanligare att tänka mer på sig själv än på andra. En del hävdar att det är helt naturligt, inget att oroa sig för, så har det alltid varit. Kanske, kanske inte. Det spelar inte så stor roll för det jag försöker komma till. För att visa på hur jag resonerar börjar jag med att försöka beskriva en tankekedja som jag inte tror är ovanlig:

Jag tycker verkligen synd om mina grannar som har det knapert eller svårt av en eller annan anledning, men vad kan jag göra? Jag har nog med problem själv, men hade jag inte det, skulle jag självklart göra vad jag kunde för att hjälpa dem. Min hjälp skulle vara så mycket bättre om jag först såg till att jag hade det bra. Dessutom har jag haft en jobbig vecka på jobbet och kan ändå inte göra något vettigt om jag inte för vila upp mig under helgen.

Egentligen är logiken inte märklig, den är fullt förståelig på flera sätt. Men, är den självklart den bästa? Tyder den inte på en oförmåga, eller olust inför att tänka sig in i situationer som ligger utanför de som man själv befinner sig i? Mest absurt blir det när kontrasterna är riktigt stora. Ett exempel på det skulle kunna vara:

En hemlös och medellös person som saknar mat för dagen får inte hjälp av en person med villa, välavlönat jobb, bra försäkringar och andra skyddsnät, en familj, släkt och vänner som bryr sig och annat som vi kan sägas förknippa med ett gott liv. Denna person i villan kan mycket väl resonera som så, att ‘jag skulle gärna hjälpa denna stackars hemlösa person, men jag måste ju självklart först se om mitt egen hus och just nu behöver jag nya vinterdäck till bilen’.

Det är inget konstigt i att behöva nya vinterdäck till bilen. Frågan är snarast; hur mycket bättre ska personen i villan ha det, för att vara redo att hjälpa den andre? Personen i villan tänker inte längre än till garaget.

Och varför skulle han göra det?

Personen i villan skulle också kunna tänka så här, och anse sig ha resonerat sig till en anledning att inte hjälpa:

Jag skulle kunna se till att denna stackars människa får det lite bättre, men alla andra då? Det finns mängder av fattiga, hemlösa och svältande människor i hela världen! Jag kan inte hjälpa alla dem! Jag kan för mitt liv inte avgöra om just denna person är den som mest behöver hjälp! Tills jag vet mer om vem som behöver min hjälp mest är det nog lika bra att jag fokuserar på de enda jag vet vilken hjälp de behöver; mig själv och min familj.

Vi lägger ner mer tankemöda på att förklara och ursäkta för oss själva, varför vi inte tänker längre bort, rent geografiskt, än vår egen närhet. Det är alltså inte mängden tankemöda jag är ute efter, utan hur långt tanken sträcker sig. I det sammanhanget hävdar jag att det inte är särskilt långt.

Är det så illa? Är det inte rätt naturligt att vi tänker mer på det som är oss nära?

Jo, det är naturligt. Och det behöver inte vara så illa, men det kan bli. Det är det som är det knepiga. Vi tycks mer och mer glömma bort förmågan att tänka utanför vår egen sfär. Ibland inbillar vi oss att vi kan göra det, och det kommer ständigt nya sätt att hjälpa oss att inbilla oss det (gilla-knappen på vissa sociala medier …) Med den förlorade förmågan försvinner givetvis också förmågan att på ett förnuftigt sätt avgöra när det är läge att tänka på sig själv och när det är läge att tänka längre bort. Vi tappar förmågan att bry oss.

Det är inget konstigt, och rimligen inte heller illa, att vi genast rusar till vårt barns undsättning om det snubblar på en tröskel och slår sig, även om det går förbi en fattig just då. Men när vi med samma självklarhet går förbi en person som har det mycket värre än att ha snubblat över en tröskel, då tappar vi något av det som borde göra oss till människor.

När argument som ”Du får 1000 kronor mer i plånboken i månaden!” väger tyngre än ”Tillsammans kan vi alla hjälpas åt att göra det bättre för de som har det sämst!” i en politisk debatt, då hävdar jag att vi är snett ute.

Vi ska självklart se om vårt eget hus, men vårt lilla hus står i ett mycket större sammanhang. Om det större sammanhanget mår illa, kommer vårt hus också att må illa, även om vi ägnar all vår möda åt att se om det. Till slut kommer det att bli för mycket, även för vårt omsedda hus. Jag vill hävda att det är måste vara en självklarhet, gränsande till truism, att vi alla får det bättre, om vi gemensamt ser till att alla får det bra. Om inte annat så för att jag blir en bättre människa om jag hjälper en annan människa. Och om den människan får det bättre, och jag blir bättre, så är det plus två i balansen. Om jag inte hjälper den andra människan får den det inte bättre, och jag står kvar på samma kortsiktiga egoism som tidigare. Det vill säga, i bästa fall, plus minus noll.

Att inte tänka längre än till ditt garage gör helt enkelt hela världen sämre, för alla.