Kort eller lång?

Del 1: Rummet

Det verkar som om det ligger i tiden att inte tänka allt för långt utanför ens närmaste sfär. Det känns som en del i en kortsiktighet, som gäller för flera områden, inte bara i rummet, utan även i tiden, tanken, känslan, viljan och i det sociala. Ofta vävs det dessutom ihop så att det handlar om flera av områdena samtidigt. Vad det beror på kan vara svårt att genomskåda, det beror, som sagt, ofta på flera faktorer som samverkar. Och redan det, kommer att visa sig, är ett av problemen med det hela.

För att börja visa på tecknen som tyder på detta inleder jag med det som ligger oss närmast, nämligen oss själva. Redan i min formulering av problemet ligger en antydan till problemet. Jag vill hävda att det har blivit allt vanligare att tänka mer på sig själv än på andra. En del hävdar att det är helt naturligt, inget att oroa sig för, så har det alltid varit. Kanske, kanske inte. Det spelar inte så stor roll för det jag försöker komma till. För att visa på hur jag resonerar börjar jag med att försöka beskriva en tankekedja som jag inte tror är ovanlig:

Jag tycker verkligen synd om mina grannar som har det knapert eller svårt av en eller annan anledning, men vad kan jag göra? Jag har nog med problem själv, men hade jag inte det, skulle jag självklart göra vad jag kunde för att hjälpa dem. Min hjälp skulle vara så mycket bättre om jag först såg till att jag hade det bra. Dessutom har jag haft en jobbig vecka på jobbet och kan ändå inte göra något vettigt om jag inte för vila upp mig under helgen.

Egentligen är logiken inte märklig, den är fullt förståelig på flera sätt. Men, är den självklart den bästa? Tyder den inte på en oförmåga, eller olust inför att tänka sig in i situationer som ligger utanför de som man själv befinner sig i? Mest absurt blir det när kontrasterna är riktigt stora. Ett exempel på det skulle kunna vara:

En hemlös och medellös person som saknar mat för dagen får inte hjälp av en person med villa, välavlönat jobb, bra försäkringar och andra skyddsnät, en familj, släkt och vänner som bryr sig och annat som vi kan sägas förknippa med ett gott liv. Denna person i villan kan mycket väl resonera som så, att ‘jag skulle gärna hjälpa denna stackars hemlösa person, men jag måste ju självklart först se om mitt egen hus och just nu behöver jag nya vinterdäck till bilen’.

Det är inget konstigt i att behöva nya vinterdäck till bilen. Frågan är snarast; hur mycket bättre ska personen i villan ha det, för att vara redo att hjälpa den andre? Personen i villan tänker inte längre än till garaget.

Och varför skulle han göra det?

Personen i villan skulle också kunna tänka så här, och anse sig ha resonerat sig till en anledning att inte hjälpa:

Jag skulle kunna se till att denna stackars människa får det lite bättre, men alla andra då? Det finns mängder av fattiga, hemlösa och svältande människor i hela världen! Jag kan inte hjälpa alla dem! Jag kan för mitt liv inte avgöra om just denna person är den som mest behöver hjälp! Tills jag vet mer om vem som behöver min hjälp mest är det nog lika bra att jag fokuserar på de enda jag vet vilken hjälp de behöver; mig själv och min familj.

Vi lägger ner mer tankemöda på att förklara och ursäkta för oss själva, varför vi inte tänker längre bort, rent geografiskt, än vår egen närhet. Det är alltså inte mängden tankemöda jag är ute efter, utan hur långt tanken sträcker sig. I det sammanhanget hävdar jag att det inte är särskilt långt.

Är det så illa? Är det inte rätt naturligt att vi tänker mer på det som är oss nära?

Jo, det är naturligt. Och det behöver inte vara så illa, men det kan bli. Det är det som är det knepiga. Vi tycks mer och mer glömma bort förmågan att tänka utanför vår egen sfär. Ibland inbillar vi oss att vi kan göra det, och det kommer ständigt nya sätt att hjälpa oss att inbilla oss det (gilla-knappen på vissa sociala medier …) Med den förlorade förmågan försvinner givetvis också förmågan att på ett förnuftigt sätt avgöra när det är läge att tänka på sig själv och när det är läge att tänka längre bort. Vi tappar förmågan att bry oss.

Det är inget konstigt, och rimligen inte heller illa, att vi genast rusar till vårt barns undsättning om det snubblar på en tröskel och slår sig, även om det går förbi en fattig just då. Men när vi med samma självklarhet går förbi en person som har det mycket värre än att ha snubblat över en tröskel, då tappar vi något av det som borde göra oss till människor.

När argument som ”Du får 1000 kronor mer i plånboken i månaden!” väger tyngre än ”Tillsammans kan vi alla hjälpas åt att göra det bättre för de som har det sämst!” i en politisk debatt, då hävdar jag att vi är snett ute.

Vi ska självklart se om vårt eget hus, men vårt lilla hus står i ett mycket större sammanhang. Om det större sammanhanget mår illa, kommer vårt hus också att må illa, även om vi ägnar all vår möda åt att se om det. Till slut kommer det att bli för mycket, även för vårt omsedda hus. Jag vill hävda att det är måste vara en självklarhet, gränsande till truism, att vi alla får det bättre, om vi gemensamt ser till att alla får det bra. Om inte annat så för att jag blir en bättre människa om jag hjälper en annan människa. Och om den människan får det bättre, och jag blir bättre, så är det plus två i balansen. Om jag inte hjälper den andra människan får den det inte bättre, och jag står kvar på samma kortsiktiga egoism som tidigare. Det vill säga, i bästa fall, plus minus noll.

Att inte tänka längre än till ditt garage gör helt enkelt hela världen sämre, för alla.