Ibland hör jag att vi, i en demokrati, får de politiker vi förtjänar. Även om jag inte känner att jag vill skriva under på det till hundra procent, så tänkte jag just nu anta att det ligger någon sanning i det. Då har vi alltså de politiker, och därmed den politik vi förtjänar. Jag antar att man med ”vi” måste anse att det är de som har röstat fram politikerna.
Med tanke på senaste decenniernas skolpolitik, så känns det orättvist. Med tanke på den påtagliga oemottaglighet för forskning och undersökningar av vad som fungerar i skolan, och en påtaglig ovilja att lyssna till professionen, inkluderande lärarfacken (som dessutom verkar ha brustit en del, på nationell nivå i alla fall, att just ta till vara lärares intressen och tala för läraryrket med en stark röst), så får man då anta att det är vad vi förtjänar. Det sorgliga är dock att det är inte vi som förtjänar denna undermåliga skol- och utbildningspolitik som blir de som får lida mest, utan det är de som går i skolan nu, våra barn och ungdomar!
Våra barn får alltså de politiker som VI förtjänar. Det tycker inte jag att våra barn och ungdomar förtjänar! Våra politiker inom skola och utbildning är helt enkelt för usla och ägnar sig bara åt självbekräftande symbolpolitik eller går lydigt i marknadsskolelobbyns ledband. Det de gör och säger rörande skola och utbildning visar att de inte bryr sig om eleverna.
Som ett tillägg vill jag säga att det jag tagit upp ovan i stora drag även gäller andra områden än skola och utbildning. Några exempel är:

• Klimat- och miljöpolitik
• Invandrings- och integrationspolitik
• Vård- och omsorgspolitik