Jag vet att det finns som jobbat mycket längre än jag har gjort, inom skolan eller med barn och ungdomar på annat sätt. Men jag har varit i branschen i runt 15 år, så jag känner nu att jag har viss rätt att göra iakttagelser, och föra fram dem. Och det känner jag trots att jag under en övervägande majoritet av tiden arbetat i ett litet sammanhang, en tämligen liten skola med få elever. Men även där har jag gjort iakttagelser.

Även om det ibland är svårt, vill jag gärna försöka undvika att göra värderingar av det jag iakttagit, men det kommer att lysa igenom i alla fall, om inte så bara för att jag har intresserat mig för iakttagelserna.

Nå, till iakttagelserna:

Jag har varit på samma arbetsplats i snart tretton år, och kan göra en del jämförelser med de tonåringar jag umgicks med när jag började med de tonåringar jag umgås med nu. Och det är skillnader. Och jag har teorier om vad de beror på. Skillnaderna som jag kommer att ta upp är generella och svepande, naturligtvis finns det mängder av individuella skillnader, men jag ser ändå tydliga tendenser, och det är några av dem jag vill ta upp.

För tretton år sedan var ungdomarna uthålligare, både intellektuellt och fysiskt. Generellt sett orkade de med att jobba med en intellektuellt krävande uppgift under längre tid och med mer tålamod än idag. Ska jag göra någon form av grov uppskattningen skulle jag säga att det handlar om ungefär en halvering av tiden från 2001 till 2014.

Jag tycker mig se att denna förändring ganska väl följer en annan förändring, utan att ha på fötterna att med säkerhet dra kopplingen, även om den påminner om kopplingar som andra har gjort, som faktiskt har forskat på det. Förändringen jag talar om är den kraftigt ökade användningen av smarta mobiltelefoner och ungdomars närvaro på internet, i stor utsträckning på olika sociala medier. Samma koppling har gjorts flera gånger mellan minskad läsuthållighet och läsförståelse hos ungdomar idag jämför med för bara något decennium sedan. På nätet, och på skärmar, exponeras ungdomar för texter som är ungefär en skärm lång, för man vet att väldigt få bryr sig om att skrolla ner om texten är längre. Det gör att ungdomarna vänjer sig vid att läsa texter som inte tar längre än tre till fem minuter att läsa. Det är avgjort färre ungdomar, i de åldrar jag har med dem att göra, idag som läser böcker regelbundet än det var för tretton år sedan. Markant färre! Den typen av uthållighet är på många sätt samma typ av uthållighet som krävs för intellektuella uppgifter i skolan, som matematik. Men även för estetiska och hantverksmässiga övningar. Idag är det lättare att hitta en bild på nätet än att göra en själv. Man får ett större motstånd mot att försöka göra något själv, för man kan nästan alltid hitta någon på nätet som gjort det bättre, och ungdomar idag verkar anse att om man inte är bäst är det ingen idé att ens försöka eller öva upp sin egen förmåga.

Det har också spridit en kultur som tydligt visar på hur mycket lättare det är att kritisera någon annan än att göra något själv. Gnällande och klagande har i teve gjorts till underhållning. Allt ska bedömas och sorteras ut. Man gör underhållning av personer som har en svag självbild, eller på annat sätt saknar den självinsikt som de flesta av oss faktiskt har. Jag kommer ihåg när den typen av program började sändas i Sverige, och vilka reaktioner programmet Robinson fick. Idag, trots att det gjorts hånfullare och gnälligare, så framstår det ofta som en sommarbris i jämförelse med program som verkligen verkar gå in för att håna, förnedra och racka ner på folk: Paradise Hotel, Big Brother … Är det de ideal som dessa program, direkt eller indirekt, vill att våra ungdomar ska ta till sig? För det gör de, även om de säger att de förstår att det bara är underhållning. Alla trubbas vi av när vi utsätts för saker. Alla.

Idag är ungdomarna också, som grupp, mindre fysiskt aktiva. De orkar mindre fysiskt idag, och i vissa fall förundras jag över att en del inte ens verkar klara av att stå, utan att luta sig mot något eller någon under den dryga minut det tar för morgonsamlingen. Ber man dem göra det säger många att de inte orkar!

För tretton år sedan var ungdomarna mycket mer benägna att gå utomhus på rasterna. Frisk luft är uppiggande, fysiskt och mentalt/intellektuellt. Det spelar säkert in här också.

Sjukfrånvaron bland ungdomarna är högre idag än för tretton år sedan. Jag tror att ovanstående har med saken att göra.

Men, är ungdomar, som generell grupp, sämre idag än för tretton år sedan? Nejdå, men de är inte bra på samma saker. Dagens ungdom har massa saker som de är väldigt bra på, som ungdomarna för tretton år sedan inte alls var särskilt bra på. Och värderingen av vad som är bra att vara bra på är en intressant fråga, men det kanske får bli ett ämne för en annan text.

Häromdagen var jag på en informationskväll om ungdomar och droger, med representant från polis och socialtjänstens ungdomsgrupp. Fokus låg mycket på drogen Spice, vars användande har ökat mycket under det senaste året. På det hela taget var det intressant och informativt, och det var några speciella saker som jag noterade extra, eftersom de kan ses som mer knutna till mitt jobb som lärare.

En av dem var orsaken till att ungdomar tar drogen Spice, trots att det måste vara svårt att undgå att läsa om hur farlig den drogen är, och att det faktiskt har dött flera ungdomar av drogen, och ännu fler har hamnat i så akuta tillstånd att de hamnat på akuten. Det är förvisso en intressant detalj att det är just ungdomar, i de allra flesta fall, som tar just den här drogen. Man kan fråga sig varför det är så, men det kan jag kanske återkomma till senare. De som höll i informationen under kvällen hade fått rätt klara svar från ungdomarna om varför de tog drogen, trots att de enligt vad de själva berättade, mycket väl visste om hur farlig den var. Alltså något helt annat än någon form av partydrogande.

Anledningen till att de tog drogen var att de kände att verkligheten, deras värld, var för jobbig för dem att leva i, att de kände att de behövde komma undan från den. Risken att dö kunde till och med ses som en fördel, då slapp man ju världen permanent. Kanske tar de drogen i en mer eller mindre omedveten förhoppning om att dö, för att slippa världen.

Vad är det för värld de vill fly ifrån? Vem har skapat den världen?

Helt klart är det ju inte ungdomarna som har skapat världen. Det är vi som är vuxna nu som har skapat den. Vi som är deras föräldrar, lärare, mor- och farföräldrar, alla vuxna i deras värld.

Vi har alltså skapat en värld där våra barn (de som höll i informationen berättade om 11-12-åringar som tar Spice) och ungdomar är beredda att dö för att slippa!

Jag jobbar ju som bekant inom skolan, och har sett en del av detta, i den skola som de senaste åren har skapats. Det är inte konstigt att barn och ungdomar mår dåligt av den skola som har skapats idag, av vuxna. (Jag har skrivit om en del av detta i ett tidigare inlägg: Nationella prov) Om skolan ska vara till för barnen och ungdomarna kan jag inte se att just detta måste betraktas som ett katastrofalt misslyckande. Och så har de som av någon anledning påstås jobba för skolan, mage att säga att de måste ha mer matematik under skoltiden, och att skoltiden dessutom måste vara längre, och med mer betyg. Det är alltså mer och intensivare av den skola som vill att de vill dö. Känns det okej?

Förenklat? Visst. Men skolan är en spegel av samhället. Även utanför skolan lever ungdomarna i en värld som inom dem skapar känslan av att de vill dö för att slippa världen! Jag tror att det är många andra saker som spelar in: för snabba och för anonyma kommunikationer, vuxna som gör rå ton och barbariskt beteende till underhållning, ett växande ointresse för ungdomar och barn och en värld där förmåga till tålamod och långvarigt fokus inte är något som ses som eftersträvansvärt och en värld där vi är livrädda för att ha långtråkigt.

Vi kommer inte att kunna hjälpa dem från detta, om vi inte ändrar på det samhälle vi tvingar dem att leva i. Det är absurt att förvänta sig att det är ungdomarna som ska göra det. Vi har puttat ner dem i skiten. Ska vi låta dem vara? Ska vi dra upp dem? Ska vi tvätta undan skiten?