• Klimat- och miljöpolitik
• Invandrings- och integrationspolitik
• Vård- och omsorgspolitik

Ibland hör man (jag antar att det inte bara är jag här) att vi får de politiker vi förtjänar. Men kan det verkligen stämma? Skulle det inte kunna vara lite mer komplext än så? Har ni tänkt tanken att det kanske är politikerna som också får den befolkning de förtjänar? Jag är av den åsikten att, även om politiker också är människor har de fått vårt förtroende, och har därmed en skyldighet att vara lite bättre moraliska, etiska och empatiska förebilder än ”vanligt folk”.
Så när de fuskar med bidrag, avdrag, skatten, ersättningar, och en mängd andra saker, så är det ett tecken för oss ”vanligt folk” att det är okej. Får politikerna göra det, så får vi också.
En del politiker oroar sig för ett växande politikerförakt. Kanske ska de oroa sig mer för ett växande förakt för ”vanligt folk” inom det egna skrået.
För egen upplever jag det allt oftare att politiker avfärdar saker som folk säger, trots att de bevisligen vet mer om det aktuella ämnet än politikern. Det om något är ett tecken på politikers förakt för icke-politiker som kanske faktiskt vet mer än de vet inom ett område. Ibland kan det också kombineras med att de äter ur handen på penningstarka särintressen. Ibland tar det sig uttryck i att politiker blockerar personer på sociala medier, till exempel. Just blockering har hänt mig, och enligt min åsikt utan rimlig anledning. Det som har hänt kan vara att jag ställt en fråga för att försöka förstå en politikers ställningstagande, ibland misstänker jag att det handlar om att jag ifrågasatt något de påstått, eller liknande. Jag kan inte veta säkert, när de blockat en är det svårt att få kontakt. Och bevisligen är de inte intresserade av att föra ett samtal med någon som inte bekräftar deras åsikt. Jag anser att det är folkvalda politikers skyldighet att samtala med personer som inte tycker lika som dem, på ett respektfullt och intresserat sätt.
Ibland tar det sig uttryck i direkt förolämpande, hånfulla, påståenden eller kommentarer riktade mot personer. Vi har ju sett några sådana fall som faktiskt dragits fram i ljuset på sista tiden.

Kanske vore det på sin plats att våra valda politiker påminner sig, dagligen, om att de, som valda av folket, är satta att vara folkets och landets tjänare. Ordet ministers ursprungliga betydelse var just tjänare. Förr hade romerska kejsare någon som ständigt påminde dem om att de var dödliga. Kanske något liknande, men mindre pompöst, för våra folkvalda, i synnerhet de på nationell nivå. En skylt på deras dörr, som kopplas till låset och loggar in dem på datorer och liknande, om de varje dag högt läser upp:
”Jag ska komma ihåg, hela dagen, att jag fått svenska folkets förtroende att vara dess lojala tjänare och göra mitt bästa för att göra vad som är bäst för dem. För utan folket vore jag ingenting.”

”Tänk positivt så ordnar det sig!”

”Du måste tänka nytt och vara flexibel.”

”Du har fel inställning, det gäller att vara lösningsfokuserad.”

”Ny digital teknik minskar arbetsbördan och göra allt till en dans.”

Det kanske inte förvånar så många att jag tycker det mesta av det där är trams. Jag ser mig som en person som har tillit, och tror på att mycket kommer att lösa sig. Men jag är inte blind, och jag vet att inget kommer att lösa sig bara genom att tro och tänka positivt med påtvingade leenden när systemet är åt helvete.

Positivitetsplattityderna har spelat ut sin roll, genomskådats, och fungerar inte längre. Inte när det har gått så långt som det har gått för den svenska skolan. I mina ögon gör man sig mest dum om man tror att det som saknas är positivt tänkande och flexibla lärmetoder, eller mer digitalisering. Det krävs mer! Eller snarare, det krävs helt andra saker!

Och den som tror att utbildning, bildning och danande av unga människor går att fixa med enkla, snabba, positivt tänkande-lösningar tror jag inte har förstått hur inlärning, kunskapsinhämtning och utvecklande av förmågor och bildning går till. Det tar tid. En jävla tid!

Och det krävs arbete! Ett långt och tålamodskrävande arbete, av både lärare och elever. Detta är något som fler och fler, kloka, kunniga och bildade personer, har insett och börjat föra fram i olika sammanhang. Med det i åtanke skulle jag vilja dela med mig av några tips för positivitetsflummarna.

Ja, även ni andra, surpellar och grinollar, gnällrövar och negativister, är välkomna att ta del av mina förslag.

Så, här kommer det:

Jag vill börja med Tankesmedjan Balans: https://tankesmedjanbalans.se/
Det arbete de lägger ner på att informera om skola, vård och omsorg och de problem den typen av verksamheter lever med, idag, är herkuliskt!

Svend Brinkmanns bok Stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång
En bok med kapitel som: Fokusera på det negativa i ditt liv, Ta på dig nej-hatten, Avskeda din coach, Läs en roman och Dröj vid det förflutna. En känga åt livscoacher, positivitetskonsultar och slikt trams.

Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde
En bok om skola, NPM, bildning, kunskap … Helt enkelt en bok som jag helt stilla anser att alla som har med utbildning och skola att göra, ska läsa och begrunda, djupt.

Radioprogrammet Filosofiska rummet har många intressant program, med kunniga deltagare, som faktiskt vet vad de pratar om, som är väl värda att lyssna på, bland annat följande:

Tålamod i en otålig tid: https://sverigesradio.se/avsnitt/1218085
Vikten av att inte stressa fram lösningar och förslag, utan att tänka efter och ta råd av de som kan något, experterna. Betydelsen av att vara tålmodig i en tid när det verkar ha blivit en dålig egenskap, och otålighet ibland presenteras som ett positivt karaktärsdrag.

Går det att vara optimist idag?: https://sverigesradio.se/avsnitt/1212974
Den intressanta slutsatsen är väl lite att optimisten är lite korkad, den som är mest lycklig är den nyanserade och balanserade pessimisten. Grattis till all oss neggon!

Jag mäter – alltså finns jag: https://sverigesradio.se/avsnitt/1169900
Ja, avsnittet tar upp Bornemarks bok, med författaren själv. Och det handlar om samma saker som boken.

Kroppen, knoppen och kunskapen: https://sverigesradio.se/avsnitt/980271
Om en breddad syn på kunskap och hur vi tar till oss den. Hur modern forskning visar att vi inte bara lär oss med huvudet, och att kunskap och förmåga kräver hela kroppen.

Handen och tanken: https://sverigesradio.se/avsnitt/821611
Om hur tänkandet och handens arbete är tätt sammanlänkat. Hur vi lär oss med handen (som Kant tydligen kallade vår ”yttre hjärna”).

Det missuppfattade förnuftet: https://sverigesradio.se/avsnitt/1283755
Om vad kritiskt tänkande faktiskt är, hur viktigt det är med goda kunskaper för att kunna tänka kritiskt. Men också hur viktigt det är att tycka annorlunda med respekt för varandra och vikten av att kunna samtala om det med bibehållen respekt för varandra.

Så, där har ni några förslag. Läs, lyssna, begrunda. Kom sedan tillbaka så får vi se om flosklerna fortfarande rapas upp i all sin praktfulla innehållslöshet.

Jag vet, det tar tid att ta sig igenom allt ovanstående. Men som jag sa, bildning, insikt och kunskap tar tid! Och detta är ingenting mot de år som lärare har av utbildning och erfarenhet på området skola och utbildning. Det minsta man kan begära är de timmar som detta tar för er skoltyckare och åsiktsmaskiner, om ni vill uttala er och bli tagna på allvar av oss som faktiskt jobbar i skolan.

Varsågoda!

Byråkraterna på Skolverket och Skolinspektionen är fega eller inkompetenta, eller kombination av detta. Svenskt näringsliv har inget, jag säger INGET, i skolan att göra. De är inte akademiskt, intellektuellt, eller kunskapsmässigt utrustade att ha åsikter relevanta för skola, utbildning eller pedagogik och didaktik. Vill de ha duktiga arbetare får de själva se till att utbilda sina anställda.

Skolans jobb är att bilda och lära eleverna att utvecklas till till frihet och självständighet, inte göra dem till anställningsbara delar i näringslivet!

Har näringslivet en uppgift i det här sammanhanget, är det att se till det produceras de resurser, det material och de intäkter som behövs för att bedriva skola, vård och omsorg. De har ingen moralisk rätt att komma till skolan, vården eller omsorgen och berätta för dem hur de ska sköta sitt jobb, i synnerhet inte när näringslivet rent generellt är så katastrofalt uselt på att sköta sitt jobb!

Det är en skam för politiker att de gått på näringslivslobbyns dumheter om hur välfärdstjänster ska utföras, och bekostas. De har verkar ha fått politikerna, som ju rimligen borde veta bättre, att tro att välfärdstjänster är en produkt att tjäna pengar på. Men – det är ärligt talat en helt absurd hållning. Skola, vård och omsorg är inget man tjänar pengar på. Det bara kostar, och vi betalar genom skatten. Politikernas uppgift är att se till att vi får det vi betalar för, och just nu är de usla på det.

Vi är rädda för att göra fel. Systemen runt om oss är stora och svårgenomskådliga, och tycks bevaka allt vi gör för att hitta fel, och skrämmer oss till att agera utifrån det. Ofta blir resultatet att vi inte gör något, på grund av rädslan för att göra fel. Att inte göra något är, i det här sammanhanget, likställt med att agera. Och låter vi inte bli att göra något är det lätt att falla för frestelsen att göra som någon annan säger åt oss, även om vi innerst inne känner att det kanske inte är det rätta eller bästa. Men agerar vi så, så kan vi ju skylla eventuella fel på att vi bara gjorde som vi blev tillsagda. Rädslan gör det lätt att hänvisa till att vi ju bara följer regler och förordningar. Även om jag tycker det är fel, så kan jag två mina händer med reglerna.

Vi är också rädda för att vara osäkra på vår sak. I vårt mycktyckar- och proffstyckarsamhälle får man inte verka osäker på något. Och känner man sig ändå osäker kanske det är bättre att vara tyst och inte ifrågasätta. Eller så övar man upp sin förmåga att låta självsäker, trots att man inte vet eller förstår särskilt mycket om det man uttalar sig om. Till detta kommer en ökande sammanblandning av åsikt eller tyckande och fakta. Bara ett sådant begrepp som alternativa fakta är, om man besinnar sig bara lite, helt absurt! Men jag tror det kommer ur samma trender som det jag tidigare nämnde.

När makthavare agerar av rädsla blir många andra lidande, och kanske också rädda själva. Det spelar inte så stor roll om makthavarna är rädda för att verka okunniga, eller för att vara obeslutsamma, rädda att förlora makt och inflytande, eller vad det annars kan finnas för skäl för dem att vara rädda. Hur som helst sprider sig deras rädsla, som en sjukdom i samhället, där allt görs på undermåliga sätt, eftersom alla är rädda för att göra fel, för att sticka ut hakan och ifrågasätta order och regler från räddare ort. Man är rädd då reprimanderna för att göra något som vi alla gör då och då, det vill säga fel, blir för allvarliga, och att man förlorar något av sig själv.

En fråga som jag kommer till när jag funderar på detta är: Vem vill att vi ska vara rädda, och varför? Vem vinner på att vi inte vågar göra det rätta, det moraliska?

Jag vill avsluta med två citat från en person som brukar anses vara en av de mer intelligenta personerna vi känner till, Albert Einstein:

”En person som aldrig har begått ett misstag har aldrig provat något nytt.”

och

”Vi är alla okunniga, men inte okunniga om samma saker.”

Även om det kan vara en intressant fråga att ställa sig, vad de har för meriter som gör dem intressanta att lyssna på frågor om skolan, så är det inte det jag tänkte ta upp här. Istället tänkte jag ta upp en del som framkommer lite redan i själva skriftens titel, glädje och lärande.

Om man tänker sig en elev, ett barn eller ungdom, och vad som driver dem till att lära sig nya saker, utveckla nya förmågor, så ser man efter några år som lärare att det förvisso kan vara många olika faktorer. Men en faktor som jag alltid sett har lite av vad jag skulle vilja kalla en särställning, är nyfikenheten och glädjen i att förstå och lära sig mer om vad som helst.

En del saker lär man sig av plikt, för att man måste för att kunna komma vidare, för att föräldrarna säger det, eller säkert massa andra anledningar. Men enligt blir det allra bäst om man gör det ur intresse och nyfikenhet, och då gör man det av glädje. Jag har flera gånger haft elever som frågat hur jag har kunnat lära mig så mycket, och mitt svar har alltid varit, att det är för att allt är intressant och spännande, och jag har genuint älskat att lära mig mer och förstå mer, och förundras mer. En överväldigande majoritet av det jag kan har jag lärt mig av intresse och nyfikenhet.

Det är kanske inte så konstigt att IFN och Svenskt näringsliv verkar anse att det ska vara annat som driver eleverna till att lära sig, eller för att använda en formulering som i mina öron låter mer på deras språk, tillskansar sig nödvändiga kompetenser. Det beror på att de inte är särskilt intresserade av eleverna som individer, utan som någon sorts mänskliga kuggar i näringslivets maskineri. Alltså, de har inte förstått skolans huvudsakliga och viktigaste syfte! De vill bara ha duktiga anställda.

En person som lär sig av nyfikenhet och intresse är aktiv, ställer frågor, ifrågasätter, tänker själv, strävar förhoppningsvis mot genuin frihet. Det är inte IFN och Svenskt näringsliv särskilt intresserade av. Det kan ju till och med vara så att en sådan person är jobbig och besvärlig, medan en person som lärt sig av plikt och tvång, som lärt sig bita ihop och härda ut, förhoppningsvis också gör det, trots att situationen de befinner sig i är skit.

Misstolka mig inte nu, jag tycker att ungdomar ska lära sig tålamod, uthållighet, och inte vara så mesiga, men det måste vara av rätt anledningar. Och anledningarna kan aldrig ha att göra med en arbetsgivares önskan om anställda som reser sig och går i protest, utan lydigt biter ihop och härdar ut.

De kräver att skolan ska lära elever än det ena eller än det andra, för att näringslivet efterfrågar det, eller för att de gör eleverna anställningsbara, eller liknande hisnande idiotiska anledningar. Skolans uppdrag är mot eleven och samhället, och det är att ge barn och ungdomar en möjlighet att utvecklas till fria, självständiga, tänkande individer, som själva ska ges alla möjligheter till att bestämma och besluta över sina liv.

Vill näringslivet att deras anställda ska ha vissa specifika kunskaper eller förmågor, så för all del, se till att erbjuda era anställda den fortbildningen. Men det är inte skolans uppgift att se till att eleverna kan göra det ni för dagen anser att era anställda ska kunna. Bara att anse det diskvalificerar näringslivet från att ha inflytande över skolan. De ska hålla sina skitiga fingrar borta från bildning, skola och våra elever.

Sedan en tid tillbaka har jag varit en smula aktiv på det så kallade skoltwitter. Alltså diskussioner på twitter om skola ur olika aspekter. Det gör mig både förtvivlad och förhoppningsfull på samma gång. I en del samtal inser jag att jag inte alltid är, i de sammanhangen, en typisk lärare. Friskolor får en del slänger, även om man ibland mer talar om marknadsskolan.

Här har vi första punkten jag vill ta upp:

Jag är lärare och jag jobbar på en friskola. Jag har inte en statlig lärarlegitimation, men jag har en lärarlegitimation utfärdad av Waldorflärarhögskolan, efter en utvärdering av mina kunskaper, förmågor och erfarenheter som lärare. Jag har aldrig jobbat på en kommunal skola, men snart 20 år på waldorfskolor. Och ibland kommer det fram en elev eller förälder och säger att de tycker jag är bra på mitt jobb.

Den andra punkten:

Ja, waldorfskolor är friskolor. Men inte vinstdrivande. De allra flesta (såvitt jag vet alla i Sverige, men jag kan ha fel) drivs i stiftelse- eller föreningsform, där vinstuttag inte är tillåtet. Vi är vad man ibland ser kallas en idéburen friskola. Vår idé är waldorfpedagogik. Och trots att det inte är några ägare som tar ut vinster ur våra skolor har vi pissiga löner, generellt sett under snitt för lärare. För att bli lite personlig så har vi på skolan där jag jobbar dessutom låga löner för att vara en waldorfskola, men vi är en fantastiskt bra skola, omtyckt av elever och föräldrar, trygga elever och goda resultat.

Många kommunala skolor har det förmodligen svårare än vi har på många olika sätt. De allra flesta av eleverna på en waldorfskola har gjort ett medvetet val av skola och pedagogik. Det är jag fullt medveten om, och ärligt talat är jag högst tveksam till om jag skulle kunna tänka mig att jobba på en kommunal skola.

Samtidigt vill jag också ta upp en sak som jag inte tror är till vår fördel, så punkt tre:

Eftersom waldorfskolor drivs i stiftelse- eller föreningsform så brukar huvudmannen var styrelsen, som på det stora hela jobbar ideellt. Och då handlar det om huvudman för en skolenhet. Vi har inga synergivinster på att ha en skolkurator/psykolog/läkare/SYV/osv. osv. för flera enheter, eller göra stora, samlade inköp. Det är svårt att hålla en fungerande vikariepool. Situationen kring lokalhyra ser annorlunda ut. Sedan är det där med medvetet val av en waldorfskola, som är ett tveeggat svärd. Vi får ganska många elever som gett upp helt på den vanliga skolan och är, vad man skulle kunna kalla svåra, elever. Hemmasittare, ofullständiga betyg, strulputtar, som dock sätter sin förhoppning till waldorfskolan. Vi tar emot om vi har plats. Vi tycker även de ska ha en chans.

Så, punkt fyra:

Trots att jag jobbar på en friskola och inte är en statligt legitimerad lärare, så känner jag ändå kollegialt frändskap med lärare på kommunala skolor. Jag är övertygad om att våra mål är desamma, men vägen dit kanske lite olika. Jag är starkt emot vinster i skolan, liksom i välfärd och omsorg. Jag vill inte att man skattepengar ska gå till usla kapitalister som inte bryr sig om elever, bildning eller kunskap.

Jag tror att jag slutar där för den här gången. Nästa gång kanske jag skriver vad jag tycker om hur svensk skola sköts av politiker, myndigheter och verk.

Jag ser det hela tiden i de områden där jag hävdar att jag faktiskt vet något och kan något, som skola och utbildning. Här ska inte jag komma med mina sex års utbildning och tro att det jag vet är mer värt än vad någon tycker!

Jag ser det också i allt högre grad över hela världen. Det liksom öppnar sig en sorts svarta hål som suger intelligens och förnuft ur de som är i deras närhet. Sedan hösten 2010 i Sveriges högsta beslutande organ (och de verkar behöva påminna sig om att de faktiskt finns, sedan 20 januari på toppositionen i ett av världens mäktigaste länder. Det som de säger är så dumt att klockorna stannar och varje någotsånär intellektuellt välfungerande människa borde häpna, skratta och förfäras.

Varför är det ute att vara intelligent och nyanserad? Varför är det inne att vara kortsynt, fördomsfull och korkad?

Och det där med att de suger intelligensen ur dig, det är inte bara på skämt. De verkar ha tvingat andra, som verkligen borde veta bättre, att sänka sig till deras bottenskrapsnivå. Personer som borde vara smartare argumenterar och diskuterar som trotsiga barnungar. Men det verkar som att de korkade drar med sig alla i deras omgivning till deras låga nivå.

Skärp er, för fan! Sluta gå på den enkla!