• Klimat- och miljöpolitik
• Invandrings- och integrationspolitik
• Vård- och omsorgspolitik

”Tänk positivt så ordnar det sig!”

”Du måste tänka nytt och vara flexibel.”

”Du har fel inställning, det gäller att vara lösningsfokuserad.”

”Ny digital teknik minskar arbetsbördan och göra allt till en dans.”

Det kanske inte förvånar så många att jag tycker det mesta av det där är trams. Jag ser mig som en person som har tillit, och tror på att mycket kommer att lösa sig. Men jag är inte blind, och jag vet att inget kommer att lösa sig bara genom att tro och tänka positivt med påtvingade leenden när systemet är åt helvete.

Positivitetsplattityderna har spelat ut sin roll, genomskådats, och fungerar inte längre. Inte när det har gått så långt som det har gått för den svenska skolan. I mina ögon gör man sig mest dum om man tror att det som saknas är positivt tänkande och flexibla lärmetoder, eller mer digitalisering. Det krävs mer! Eller snarare, det krävs helt andra saker!

Och den som tror att utbildning, bildning och danande av unga människor går att fixa med enkla, snabba, positivt tänkande-lösningar tror jag inte har förstått hur inlärning, kunskapsinhämtning och utvecklande av förmågor och bildning går till. Det tar tid. En jävla tid!

Och det krävs arbete! Ett långt och tålamodskrävande arbete, av både lärare och elever. Detta är något som fler och fler, kloka, kunniga och bildade personer, har insett och börjat föra fram i olika sammanhang. Med det i åtanke skulle jag vilja dela med mig av några tips för positivitetsflummarna.

Ja, även ni andra, surpellar och grinollar, gnällrövar och negativister, är välkomna att ta del av mina förslag.

Så, här kommer det:

Jag vill börja med Tankesmedjan Balans: https://tankesmedjanbalans.se/
Det arbete de lägger ner på att informera om skola, vård och omsorg och de problem den typen av verksamheter lever med, idag, är herkuliskt!

Svend Brinkmanns bok Stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång
En bok med kapitel som: Fokusera på det negativa i ditt liv, Ta på dig nej-hatten, Avskeda din coach, Läs en roman och Dröj vid det förflutna. En känga åt livscoacher, positivitetskonsultar och slikt trams.

Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde
En bok om skola, NPM, bildning, kunskap … Helt enkelt en bok som jag helt stilla anser att alla som har med utbildning och skola att göra, ska läsa och begrunda, djupt.

Radioprogrammet Filosofiska rummet har många intressant program, med kunniga deltagare, som faktiskt vet vad de pratar om, som är väl värda att lyssna på, bland annat följande:

Tålamod i en otålig tid: https://sverigesradio.se/avsnitt/1218085
Vikten av att inte stressa fram lösningar och förslag, utan att tänka efter och ta råd av de som kan något, experterna. Betydelsen av att vara tålmodig i en tid när det verkar ha blivit en dålig egenskap, och otålighet ibland presenteras som ett positivt karaktärsdrag.

Går det att vara optimist idag?: https://sverigesradio.se/avsnitt/1212974
Den intressanta slutsatsen är väl lite att optimisten är lite korkad, den som är mest lycklig är den nyanserade och balanserade pessimisten. Grattis till all oss neggon!

Jag mäter – alltså finns jag: https://sverigesradio.se/avsnitt/1169900
Ja, avsnittet tar upp Bornemarks bok, med författaren själv. Och det handlar om samma saker som boken.

Kroppen, knoppen och kunskapen: https://sverigesradio.se/avsnitt/980271
Om en breddad syn på kunskap och hur vi tar till oss den. Hur modern forskning visar att vi inte bara lär oss med huvudet, och att kunskap och förmåga kräver hela kroppen.

Handen och tanken: https://sverigesradio.se/avsnitt/821611
Om hur tänkandet och handens arbete är tätt sammanlänkat. Hur vi lär oss med handen (som Kant tydligen kallade vår ”yttre hjärna”).

Det missuppfattade förnuftet: https://sverigesradio.se/avsnitt/1283755
Om vad kritiskt tänkande faktiskt är, hur viktigt det är med goda kunskaper för att kunna tänka kritiskt. Men också hur viktigt det är att tycka annorlunda med respekt för varandra och vikten av att kunna samtala om det med bibehållen respekt för varandra.

Så, där har ni några förslag. Läs, lyssna, begrunda. Kom sedan tillbaka så får vi se om flosklerna fortfarande rapas upp i all sin praktfulla innehållslöshet.

Jag vet, det tar tid att ta sig igenom allt ovanstående. Men som jag sa, bildning, insikt och kunskap tar tid! Och detta är ingenting mot de år som lärare har av utbildning och erfarenhet på området skola och utbildning. Det minsta man kan begära är de timmar som detta tar för er skoltyckare och åsiktsmaskiner, om ni vill uttala er och bli tagna på allvar av oss som faktiskt jobbar i skolan.

Varsågoda!

Byråkraterna på Skolverket och Skolinspektionen är fega eller inkompetenta, eller kombination av detta. Svenskt näringsliv har inget, jag säger INGET, i skolan att göra. De är inte akademiskt, intellektuellt, eller kunskapsmässigt utrustade att ha åsikter relevanta för skola, utbildning eller pedagogik och didaktik. Vill de ha duktiga arbetare får de själva se till att utbilda sina anställda.

Skolans jobb är att bilda och lära eleverna att utvecklas till till frihet och självständighet, inte göra dem till anställningsbara delar i näringslivet!

Har näringslivet en uppgift i det här sammanhanget, är det att se till det produceras de resurser, det material och de intäkter som behövs för att bedriva skola, vård och omsorg. De har ingen moralisk rätt att komma till skolan, vården eller omsorgen och berätta för dem hur de ska sköta sitt jobb, i synnerhet inte när näringslivet rent generellt är så katastrofalt uselt på att sköta sitt jobb!

Det är en skam för politiker att de gått på näringslivslobbyns dumheter om hur välfärdstjänster ska utföras, och bekostas. De har verkar ha fått politikerna, som ju rimligen borde veta bättre, att tro att välfärdstjänster är en produkt att tjäna pengar på. Men – det är ärligt talat en helt absurd hållning. Skola, vård och omsorg är inget man tjänar pengar på. Det bara kostar, och vi betalar genom skatten. Politikernas uppgift är att se till att vi får det vi betalar för, och just nu är de usla på det.

Vi är rädda för att göra fel. Systemen runt om oss är stora och svårgenomskådliga, och tycks bevaka allt vi gör för att hitta fel, och skrämmer oss till att agera utifrån det. Ofta blir resultatet att vi inte gör något, på grund av rädslan för att göra fel. Att inte göra något är, i det här sammanhanget, likställt med att agera. Och låter vi inte bli att göra något är det lätt att falla för frestelsen att göra som någon annan säger åt oss, även om vi innerst inne känner att det kanske inte är det rätta eller bästa. Men agerar vi så, så kan vi ju skylla eventuella fel på att vi bara gjorde som vi blev tillsagda. Rädslan gör det lätt att hänvisa till att vi ju bara följer regler och förordningar. Även om jag tycker det är fel, så kan jag två mina händer med reglerna.

Vi är också rädda för att vara osäkra på vår sak. I vårt mycktyckar- och proffstyckarsamhälle får man inte verka osäker på något. Och känner man sig ändå osäker kanske det är bättre att vara tyst och inte ifrågasätta. Eller så övar man upp sin förmåga att låta självsäker, trots att man inte vet eller förstår särskilt mycket om det man uttalar sig om. Till detta kommer en ökande sammanblandning av åsikt eller tyckande och fakta. Bara ett sådant begrepp som alternativa fakta är, om man besinnar sig bara lite, helt absurt! Men jag tror det kommer ur samma trender som det jag tidigare nämnde.

När makthavare agerar av rädsla blir många andra lidande, och kanske också rädda själva. Det spelar inte så stor roll om makthavarna är rädda för att verka okunniga, eller för att vara obeslutsamma, rädda att förlora makt och inflytande, eller vad det annars kan finnas för skäl för dem att vara rädda. Hur som helst sprider sig deras rädsla, som en sjukdom i samhället, där allt görs på undermåliga sätt, eftersom alla är rädda för att göra fel, för att sticka ut hakan och ifrågasätta order och regler från räddare ort. Man är rädd då reprimanderna för att göra något som vi alla gör då och då, det vill säga fel, blir för allvarliga, och att man förlorar något av sig själv.

En fråga som jag kommer till när jag funderar på detta är: Vem vill att vi ska vara rädda, och varför? Vem vinner på att vi inte vågar göra det rätta, det moraliska?

Jag vill avsluta med två citat från en person som brukar anses vara en av de mer intelligenta personerna vi känner till, Albert Einstein:

”En person som aldrig har begått ett misstag har aldrig provat något nytt.”

och

”Vi är alla okunniga, men inte okunniga om samma saker.”

Även om det kan vara en intressant fråga att ställa sig, vad de har för meriter som gör dem intressanta att lyssna på frågor om skolan, så är det inte det jag tänkte ta upp här. Istället tänkte jag ta upp en del som framkommer lite redan i själva skriftens titel, glädje och lärande.

Om man tänker sig en elev, ett barn eller ungdom, och vad som driver dem till att lära sig nya saker, utveckla nya förmågor, så ser man efter några år som lärare att det förvisso kan vara många olika faktorer. Men en faktor som jag alltid sett har lite av vad jag skulle vilja kalla en särställning, är nyfikenheten och glädjen i att förstå och lära sig mer om vad som helst.

En del saker lär man sig av plikt, för att man måste för att kunna komma vidare, för att föräldrarna säger det, eller säkert massa andra anledningar. Men enligt blir det allra bäst om man gör det ur intresse och nyfikenhet, och då gör man det av glädje. Jag har flera gånger haft elever som frågat hur jag har kunnat lära mig så mycket, och mitt svar har alltid varit, att det är för att allt är intressant och spännande, och jag har genuint älskat att lära mig mer och förstå mer, och förundras mer. En överväldigande majoritet av det jag kan har jag lärt mig av intresse och nyfikenhet.

Det är kanske inte så konstigt att IFN och Svenskt näringsliv verkar anse att det ska vara annat som driver eleverna till att lära sig, eller för att använda en formulering som i mina öron låter mer på deras språk, tillskansar sig nödvändiga kompetenser. Det beror på att de inte är särskilt intresserade av eleverna som individer, utan som någon sorts mänskliga kuggar i näringslivets maskineri. Alltså, de har inte förstått skolans huvudsakliga och viktigaste syfte! De vill bara ha duktiga anställda.

En person som lär sig av nyfikenhet och intresse är aktiv, ställer frågor, ifrågasätter, tänker själv, strävar förhoppningsvis mot genuin frihet. Det är inte IFN och Svenskt näringsliv särskilt intresserade av. Det kan ju till och med vara så att en sådan person är jobbig och besvärlig, medan en person som lärt sig av plikt och tvång, som lärt sig bita ihop och härda ut, förhoppningsvis också gör det, trots att situationen de befinner sig i är skit.

Misstolka mig inte nu, jag tycker att ungdomar ska lära sig tålamod, uthållighet, och inte vara så mesiga, men det måste vara av rätt anledningar. Och anledningarna kan aldrig ha att göra med en arbetsgivares önskan om anställda som reser sig och går i protest, utan lydigt biter ihop och härdar ut.

De kräver att skolan ska lära elever än det ena eller än det andra, för att näringslivet efterfrågar det, eller för att de gör eleverna anställningsbara, eller liknande hisnande idiotiska anledningar. Skolans uppdrag är mot eleven och samhället, och det är att ge barn och ungdomar en möjlighet att utvecklas till fria, självständiga, tänkande individer, som själva ska ges alla möjligheter till att bestämma och besluta över sina liv.

Vill näringslivet att deras anställda ska ha vissa specifika kunskaper eller förmågor, så för all del, se till att erbjuda era anställda den fortbildningen. Men det är inte skolans uppgift att se till att eleverna kan göra det ni för dagen anser att era anställda ska kunna. Bara att anse det diskvalificerar näringslivet från att ha inflytande över skolan. De ska hålla sina skitiga fingrar borta från bildning, skola och våra elever.

Sedan en tid tillbaka har jag varit en smula aktiv på det så kallade skoltwitter. Alltså diskussioner på twitter om skola ur olika aspekter. Det gör mig både förtvivlad och förhoppningsfull på samma gång. I en del samtal inser jag att jag inte alltid är, i de sammanhangen, en typisk lärare. Friskolor får en del slänger, även om man ibland mer talar om marknadsskolan.

Här har vi första punkten jag vill ta upp:

Jag är lärare och jag jobbar på en friskola. Jag har inte en statlig lärarlegitimation, men jag har en lärarlegitimation utfärdad av Waldorflärarhögskolan, efter en utvärdering av mina kunskaper, förmågor och erfarenheter som lärare. Jag har aldrig jobbat på en kommunal skola, men snart 20 år på waldorfskolor. Och ibland kommer det fram en elev eller förälder och säger att de tycker jag är bra på mitt jobb.

Den andra punkten:

Ja, waldorfskolor är friskolor. Men inte vinstdrivande. De allra flesta (såvitt jag vet alla i Sverige, men jag kan ha fel) drivs i stiftelse- eller föreningsform, där vinstuttag inte är tillåtet. Vi är vad man ibland ser kallas en idéburen friskola. Vår idé är waldorfpedagogik. Och trots att det inte är några ägare som tar ut vinster ur våra skolor har vi pissiga löner, generellt sett under snitt för lärare. För att bli lite personlig så har vi på skolan där jag jobbar dessutom låga löner för att vara en waldorfskola, men vi är en fantastiskt bra skola, omtyckt av elever och föräldrar, trygga elever och goda resultat.

Många kommunala skolor har det förmodligen svårare än vi har på många olika sätt. De allra flesta av eleverna på en waldorfskola har gjort ett medvetet val av skola och pedagogik. Det är jag fullt medveten om, och ärligt talat är jag högst tveksam till om jag skulle kunna tänka mig att jobba på en kommunal skola.

Samtidigt vill jag också ta upp en sak som jag inte tror är till vår fördel, så punkt tre:

Eftersom waldorfskolor drivs i stiftelse- eller föreningsform så brukar huvudmannen var styrelsen, som på det stora hela jobbar ideellt. Och då handlar det om huvudman för en skolenhet. Vi har inga synergivinster på att ha en skolkurator/psykolog/läkare/SYV/osv. osv. för flera enheter, eller göra stora, samlade inköp. Det är svårt att hålla en fungerande vikariepool. Situationen kring lokalhyra ser annorlunda ut. Sedan är det där med medvetet val av en waldorfskola, som är ett tveeggat svärd. Vi får ganska många elever som gett upp helt på den vanliga skolan och är, vad man skulle kunna kalla svåra, elever. Hemmasittare, ofullständiga betyg, strulputtar, som dock sätter sin förhoppning till waldorfskolan. Vi tar emot om vi har plats. Vi tycker även de ska ha en chans.

Så, punkt fyra:

Trots att jag jobbar på en friskola och inte är en statligt legitimerad lärare, så känner jag ändå kollegialt frändskap med lärare på kommunala skolor. Jag är övertygad om att våra mål är desamma, men vägen dit kanske lite olika. Jag är starkt emot vinster i skolan, liksom i välfärd och omsorg. Jag vill inte att man skattepengar ska gå till usla kapitalister som inte bryr sig om elever, bildning eller kunskap.

Jag tror att jag slutar där för den här gången. Nästa gång kanske jag skriver vad jag tycker om hur svensk skola sköts av politiker, myndigheter och verk.

Även om det ibland är svårt, vill jag gärna försöka undvika att göra värderingar av det jag iakttagit, men det kommer att lysa igenom i alla fall, om inte så bara för att jag har intresserat mig för iakttagelserna.

Nå, till iakttagelserna:

Jag har varit på samma arbetsplats i snart tretton år, och kan göra en del jämförelser med de tonåringar jag umgicks med när jag började med de tonåringar jag umgås med nu. Och det är skillnader. Och jag har teorier om vad de beror på. Skillnaderna som jag kommer att ta upp är generella och svepande, naturligtvis finns det mängder av individuella skillnader, men jag ser ändå tydliga tendenser, och det är några av dem jag vill ta upp.

För tretton år sedan var ungdomarna uthålligare, både intellektuellt och fysiskt. Generellt sett orkade de med att jobba med en intellektuellt krävande uppgift under längre tid och med mer tålamod än idag. Ska jag göra någon form av grov uppskattningen skulle jag säga att det handlar om ungefär en halvering av tiden från 2001 till 2014.

Jag tycker mig se att denna förändring ganska väl följer en annan förändring, utan att ha på fötterna att med säkerhet dra kopplingen, även om den påminner om kopplingar som andra har gjort, som faktiskt har forskat på det. Förändringen jag talar om är den kraftigt ökade användningen av smarta mobiltelefoner och ungdomars närvaro på internet, i stor utsträckning på olika sociala medier. Samma koppling har gjorts flera gånger mellan minskad läsuthållighet och läsförståelse hos ungdomar idag jämför med för bara något decennium sedan. På nätet, och på skärmar, exponeras ungdomar för texter som är ungefär en skärm lång, för man vet att väldigt få bryr sig om att skrolla ner om texten är längre. Det gör att ungdomarna vänjer sig vid att läsa texter som inte tar längre än tre till fem minuter att läsa. Det är avgjort färre ungdomar, i de åldrar jag har med dem att göra, idag som läser böcker regelbundet än det var för tretton år sedan. Markant färre! Den typen av uthållighet är på många sätt samma typ av uthållighet som krävs för intellektuella uppgifter i skolan, som matematik. Men även för estetiska och hantverksmässiga övningar. Idag är det lättare att hitta en bild på nätet än att göra en själv. Man får ett större motstånd mot att försöka göra något själv, för man kan nästan alltid hitta någon på nätet som gjort det bättre, och ungdomar idag verkar anse att om man inte är bäst är det ingen idé att ens försöka eller öva upp sin egen förmåga.

Det har också spridit en kultur som tydligt visar på hur mycket lättare det är att kritisera någon annan än att göra något själv. Gnällande och klagande har i teve gjorts till underhållning. Allt ska bedömas och sorteras ut. Man gör underhållning av personer som har en svag självbild, eller på annat sätt saknar den självinsikt som de flesta av oss faktiskt har. Jag kommer ihåg när den typen av program började sändas i Sverige, och vilka reaktioner programmet Robinson fick. Idag, trots att det gjorts hånfullare och gnälligare, så framstår det ofta som en sommarbris i jämförelse med program som verkligen verkar gå in för att håna, förnedra och racka ner på folk: Paradise Hotel, Big Brother … Är det de ideal som dessa program, direkt eller indirekt, vill att våra ungdomar ska ta till sig? För det gör de, även om de säger att de förstår att det bara är underhållning. Alla trubbas vi av när vi utsätts för saker. Alla.

Idag är ungdomarna också, som grupp, mindre fysiskt aktiva. De orkar mindre fysiskt idag, och i vissa fall förundras jag över att en del inte ens verkar klara av att stå, utan att luta sig mot något eller någon under den dryga minut det tar för morgonsamlingen. Ber man dem göra det säger många att de inte orkar!

För tretton år sedan var ungdomarna mycket mer benägna att gå utomhus på rasterna. Frisk luft är uppiggande, fysiskt och mentalt/intellektuellt. Det spelar säkert in här också.

Sjukfrånvaron bland ungdomarna är högre idag än för tretton år sedan. Jag tror att ovanstående har med saken att göra.

Men, är ungdomar, som generell grupp, sämre idag än för tretton år sedan? Nejdå, men de är inte bra på samma saker. Dagens ungdom har massa saker som de är väldigt bra på, som ungdomarna för tretton år sedan inte alls var särskilt bra på. Och värderingen av vad som är bra att vara bra på är en intressant fråga, men det kanske får bli ett ämne för en annan text.

En av dem var orsaken till att ungdomar tar drogen Spice, trots att det måste vara svårt att undgå att läsa om hur farlig den drogen är, och att det faktiskt har dött flera ungdomar av drogen, och ännu fler har hamnat i så akuta tillstånd att de hamnat på akuten. Det är förvisso en intressant detalj att det är just ungdomar, i de allra flesta fall, som tar just den här drogen. Man kan fråga sig varför det är så, men det kan jag kanske återkomma till senare. De som höll i informationen under kvällen hade fått rätt klara svar från ungdomarna om varför de tog drogen, trots att de enligt vad de själva berättade, mycket väl visste om hur farlig den var. Alltså något helt annat än någon form av partydrogande.

Anledningen till att de tog drogen var att de kände att verkligheten, deras värld, var för jobbig för dem att leva i, att de kände att de behövde komma undan från den. Risken att dö kunde till och med ses som en fördel, då slapp man ju världen permanent. Kanske tar de drogen i en mer eller mindre omedveten förhoppning om att dö, för att slippa världen.

Vad är det för värld de vill fly ifrån? Vem har skapat den världen?

Helt klart är det ju inte ungdomarna som har skapat världen. Det är vi som är vuxna nu som har skapat den. Vi som är deras föräldrar, lärare, mor- och farföräldrar, alla vuxna i deras värld.

Vi har alltså skapat en värld där våra barn (de som höll i informationen berättade om 11-12-åringar som tar Spice) och ungdomar är beredda att dö för att slippa!

Jag jobbar ju som bekant inom skolan, och har sett en del av detta, i den skola som de senaste åren har skapats. Det är inte konstigt att barn och ungdomar mår dåligt av den skola som har skapats idag, av vuxna. (Jag har skrivit om en del av detta i ett tidigare inlägg: Nationella prov) Om skolan ska vara till för barnen och ungdomarna kan jag inte se att just detta måste betraktas som ett katastrofalt misslyckande. Och så har de som av någon anledning påstås jobba för skolan, mage att säga att de måste ha mer matematik under skoltiden, och att skoltiden dessutom måste vara längre, och med mer betyg. Det är alltså mer och intensivare av den skola som vill att de vill dö. Känns det okej?

Förenklat? Visst. Men skolan är en spegel av samhället. Även utanför skolan lever ungdomarna i en värld som inom dem skapar känslan av att de vill dö för att slippa världen! Jag tror att det är många andra saker som spelar in: för snabba och för anonyma kommunikationer, vuxna som gör rå ton och barbariskt beteende till underhållning, ett växande ointresse för ungdomar och barn och en värld där förmåga till tålamod och långvarigt fokus inte är något som ses som eftersträvansvärt och en värld där vi är livrädda för att ha långtråkigt.

Vi kommer inte att kunna hjälpa dem från detta, om vi inte ändrar på det samhälle vi tvingar dem att leva i. Det är absurt att förvänta sig att det är ungdomarna som ska göra det. Vi har puttat ner dem i skiten. Ska vi låta dem vara? Ska vi dra upp dem? Ska vi tvätta undan skiten?

1. Vad innebär det att ett nationellt prov är obligatoriskt?

Läraren är skyldig att genomföra proven med sina elever och använda proven som stöd för bedömning. Detta gäller för både kommunala och fristående skolor.
Proven är obligatoriska i:

• årskurs 3, 6 och 9
• specialskolan i årskurs 4, 7 och 10
• den inledande och högsta avslutande kursen på respektive program i gymnasieskolan med undantag för kursen svenska 2 och svenska som andraspråk 2
• kurs B, C och D i utbildning i svenska för invandrare (sfi).

Det är intressant hur man i svensk skolpolitik idag säger att man vill höja lärararnas status, samtidigt som man inte litar på att de kan göra det de är utbildade för, det vill säga: avgöra vad elever kan, vad de behöver jobba mer med, och hur de ska uppnå kunskapsmålen. De nationella proven blir som en misstroendeförklaring vad gäller lärarnas kompetens. Sedan säger man att lärarnas status måste höjas.
Intressant är att jämför med Finland, det gör ju även våra svenska skolpolitiker. Det finns ett par intressanta skillnader mellan svensk och finsk skola:
I Finland har de inte skolplikt. De har istället något som kallas kunskapsplikt, men hur man tillskansar sig kunskapen lägger sig inte politikerna i.
De har inte nationella prov, utan gör gällande att lärarna har gått en lång och grundlig utbildning för att på ett mer nyanserat och rättvisande sätt bedöma elevernas kunskapsnivå, vad de behöver arbeta mer med, och hur de bäst kan stödjas i sin utveckling. Tydligen går det utmärkt utan nationella prov, i landet som brukar sägas ha världens bästa skola …
Finska skolpolitiker som jag sett uttala sig i media, har i princip sagt att deras jobb är att se till att skolan och eleverna får de resurser som behövs för att kunskapsplikten ska uppfyllas, men sedan ska de inte lägga sig i hur det görs, för det finns det proffs som kan mycket bättre, det vill säga lärare och pedagoger.De har också uttalat att de inte kan storma igenom reformer, då skola tar tid att förändra, och det kan inte vara politiker som bestämmer hur, vad och när förändringen ska ske, för har ingen aning, i alla fall inta lika mycket aning som de professionella.

Hur blev detta, att vi ska ha den bästa skolan i världen (igen), och så tittar vi på Finland som tycks ha en riktigt bra skola, och så gör vi inte som de gör? Istället går vi tillbaka till hur vi gjorde i Sverige för 40-60 år sedan, då var vi ju riktigt bra i internationella jämförelser, så det måste ju vara det rätta.

Särskilt punkt 4 är intressant att ta i beaktande. Man kan ju tycka olika om hur viktig den är, men jag kan ju inte sticka under stol med, att för mig är den extremt viktig. (De två första är inte så kontroversiella i Sverige idag, som de kanske var 1919, och den tredje appliceras i alla fall på 15 waldorfskolor i Sverige, medan övriga i alla fall kan förväntas följa grundprincipen i planeringen även av de lägre klasserna.) Att jag tycker den är så viktig har att göra med att jag anser att skolan är för eleverna, inte för företag och näringsliv eller för staten. Skolan är helt och hållet där för elevernas skull!

Men hur ser det ut idag, med den skolpolitik som förs i Sverige idag, med en växande statlig kontrollapparat (där nationella prov är en, endast en, del av det hela) och en ökande detaljstyrning från statlig håll, in i vad som ska tas upp, och vad som ska fokuseras på i klassrummet. Det är i allt mindre grad de utbildade lärarna (minst fyra år på högskolenivå) som kan göra den bedömningen. Och nu kommer även moderaterna med en ‘plan för skolan’ …

Titta på punkt 4, fundera på hur viktig du tycker den är: Är skolan till för eleverna eller för företagen?

Moderaterna vill att arbetslinjen skall vara central i skolan och vill se en stark koppling mellan skola och näringsliv. Det framgår av partiets nya plan för skolan som presenteras inom kort [...]

http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/moderaterna-vill-inf%C3%B6ra-arbetslinje-i-skolan-2270141