Ibland hör man (jag antar att det inte bara är jag här) att vi får de politiker vi förtjänar. Men kan det verkligen stämma? Skulle det inte kunna vara lite mer komplext än så? Har ni tänkt tanken att det kanske är politikerna som också får den befolkning de förtjänar? Jag är av den åsikten att, även om politiker också är människor har de fått vårt förtroende, och har därmed en skyldighet att vara lite bättre moraliska, etiska och empatiska förebilder än ”vanligt folk”.
Så när de fuskar med bidrag, avdrag, skatten, ersättningar, och en mängd andra saker, så är det ett tecken för oss ”vanligt folk” att det är okej. Får politikerna göra det, så får vi också.
En del politiker oroar sig för ett växande politikerförakt. Kanske ska de oroa sig mer för ett växande förakt för ”vanligt folk” inom det egna skrået.
För egen upplever jag det allt oftare att politiker avfärdar saker som folk säger, trots att de bevisligen vet mer om det aktuella ämnet än politikern. Det om något är ett tecken på politikers förakt för icke-politiker som kanske faktiskt vet mer än de vet inom ett område. Ibland kan det också kombineras med att de äter ur handen på penningstarka särintressen. Ibland tar det sig uttryck i att politiker blockerar personer på sociala medier, till exempel. Just blockering har hänt mig, och enligt min åsikt utan rimlig anledning. Det som har hänt kan vara att jag ställt en fråga för att försöka förstå en politikers ställningstagande, ibland misstänker jag att det handlar om att jag ifrågasatt något de påstått, eller liknande. Jag kan inte veta säkert, när de blockat en är det svårt att få kontakt. Och bevisligen är de inte intresserade av att föra ett samtal med någon som inte bekräftar deras åsikt. Jag anser att det är folkvalda politikers skyldighet att samtala med personer som inte tycker lika som dem, på ett respektfullt och intresserat sätt.
Ibland tar det sig uttryck i direkt förolämpande, hånfulla, påståenden eller kommentarer riktade mot personer. Vi har ju sett några sådana fall som faktiskt dragits fram i ljuset på sista tiden.

Kanske vore det på sin plats att våra valda politiker påminner sig, dagligen, om att de, som valda av folket, är satta att vara folkets och landets tjänare. Ordet ministers ursprungliga betydelse var just tjänare. Förr hade romerska kejsare någon som ständigt påminde dem om att de var dödliga. Kanske något liknande, men mindre pompöst, för våra folkvalda, i synnerhet de på nationell nivå. En skylt på deras dörr, som kopplas till låset och loggar in dem på datorer och liknande, om de varje dag högt läser upp:
”Jag ska komma ihåg, hela dagen, att jag fått svenska folkets förtroende att vara dess lojala tjänare och göra mitt bästa för att göra vad som är bäst för dem. För utan folket vore jag ingenting.”

”Tänk positivt så ordnar det sig!”

”Du måste tänka nytt och vara flexibel.”

”Du har fel inställning, det gäller att vara lösningsfokuserad.”

”Ny digital teknik minskar arbetsbördan och göra allt till en dans.”

Det kanske inte förvånar så många att jag tycker det mesta av det där är trams. Jag ser mig som en person som har tillit, och tror på att mycket kommer att lösa sig. Men jag är inte blind, och jag vet att inget kommer att lösa sig bara genom att tro och tänka positivt med påtvingade leenden när systemet är åt helvete.

Positivitetsplattityderna har spelat ut sin roll, genomskådats, och fungerar inte längre. Inte när det har gått så långt som det har gått för den svenska skolan. I mina ögon gör man sig mest dum om man tror att det som saknas är positivt tänkande och flexibla lärmetoder, eller mer digitalisering. Det krävs mer! Eller snarare, det krävs helt andra saker!

Och den som tror att utbildning, bildning och danande av unga människor går att fixa med enkla, snabba, positivt tänkande-lösningar tror jag inte har förstått hur inlärning, kunskapsinhämtning och utvecklande av förmågor och bildning går till. Det tar tid. En jävla tid!

Och det krävs arbete! Ett långt och tålamodskrävande arbete, av både lärare och elever. Detta är något som fler och fler, kloka, kunniga och bildade personer, har insett och börjat föra fram i olika sammanhang. Med det i åtanke skulle jag vilja dela med mig av några tips för positivitetsflummarna.

Ja, även ni andra, surpellar och grinollar, gnällrövar och negativister, är välkomna att ta del av mina förslag.

Så, här kommer det:

Jag vill börja med Tankesmedjan Balans: https://tankesmedjanbalans.se/
Det arbete de lägger ner på att informera om skola, vård och omsorg och de problem den typen av verksamheter lever med, idag, är herkuliskt!

Svend Brinkmanns bok Stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång
En bok med kapitel som: Fokusera på det negativa i ditt liv, Ta på dig nej-hatten, Avskeda din coach, Läs en roman och Dröj vid det förflutna. En känga åt livscoacher, positivitetskonsultar och slikt trams.

Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde
En bok om skola, NPM, bildning, kunskap … Helt enkelt en bok som jag helt stilla anser att alla som har med utbildning och skola att göra, ska läsa och begrunda, djupt.

Radioprogrammet Filosofiska rummet har många intressant program, med kunniga deltagare, som faktiskt vet vad de pratar om, som är väl värda att lyssna på, bland annat följande:

Tålamod i en otålig tid: https://sverigesradio.se/avsnitt/1218085
Vikten av att inte stressa fram lösningar och förslag, utan att tänka efter och ta råd av de som kan något, experterna. Betydelsen av att vara tålmodig i en tid när det verkar ha blivit en dålig egenskap, och otålighet ibland presenteras som ett positivt karaktärsdrag.

Går det att vara optimist idag?: https://sverigesradio.se/avsnitt/1212974
Den intressanta slutsatsen är väl lite att optimisten är lite korkad, den som är mest lycklig är den nyanserade och balanserade pessimisten. Grattis till all oss neggon!

Jag mäter – alltså finns jag: https://sverigesradio.se/avsnitt/1169900
Ja, avsnittet tar upp Bornemarks bok, med författaren själv. Och det handlar om samma saker som boken.

Kroppen, knoppen och kunskapen: https://sverigesradio.se/avsnitt/980271
Om en breddad syn på kunskap och hur vi tar till oss den. Hur modern forskning visar att vi inte bara lär oss med huvudet, och att kunskap och förmåga kräver hela kroppen.

Handen och tanken: https://sverigesradio.se/avsnitt/821611
Om hur tänkandet och handens arbete är tätt sammanlänkat. Hur vi lär oss med handen (som Kant tydligen kallade vår ”yttre hjärna”).

Det missuppfattade förnuftet: https://sverigesradio.se/avsnitt/1283755
Om vad kritiskt tänkande faktiskt är, hur viktigt det är med goda kunskaper för att kunna tänka kritiskt. Men också hur viktigt det är att tycka annorlunda med respekt för varandra och vikten av att kunna samtala om det med bibehållen respekt för varandra.

Så, där har ni några förslag. Läs, lyssna, begrunda. Kom sedan tillbaka så får vi se om flosklerna fortfarande rapas upp i all sin praktfulla innehållslöshet.

Jag vet, det tar tid att ta sig igenom allt ovanstående. Men som jag sa, bildning, insikt och kunskap tar tid! Och detta är ingenting mot de år som lärare har av utbildning och erfarenhet på området skola och utbildning. Det minsta man kan begära är de timmar som detta tar för er skoltyckare och åsiktsmaskiner, om ni vill uttala er och bli tagna på allvar av oss som faktiskt jobbar i skolan.

Varsågoda!

Vi är rädda för att göra fel. Systemen runt om oss är stora och svårgenomskådliga, och tycks bevaka allt vi gör för att hitta fel, och skrämmer oss till att agera utifrån det. Ofta blir resultatet att vi inte gör något, på grund av rädslan för att göra fel. Att inte göra något är, i det här sammanhanget, likställt med att agera. Och låter vi inte bli att göra något är det lätt att falla för frestelsen att göra som någon annan säger åt oss, även om vi innerst inne känner att det kanske inte är det rätta eller bästa. Men agerar vi så, så kan vi ju skylla eventuella fel på att vi bara gjorde som vi blev tillsagda. Rädslan gör det lätt att hänvisa till att vi ju bara följer regler och förordningar. Även om jag tycker det är fel, så kan jag två mina händer med reglerna.

Vi är också rädda för att vara osäkra på vår sak. I vårt mycktyckar- och proffstyckarsamhälle får man inte verka osäker på något. Och känner man sig ändå osäker kanske det är bättre att vara tyst och inte ifrågasätta. Eller så övar man upp sin förmåga att låta självsäker, trots att man inte vet eller förstår särskilt mycket om det man uttalar sig om. Till detta kommer en ökande sammanblandning av åsikt eller tyckande och fakta. Bara ett sådant begrepp som alternativa fakta är, om man besinnar sig bara lite, helt absurt! Men jag tror det kommer ur samma trender som det jag tidigare nämnde.

När makthavare agerar av rädsla blir många andra lidande, och kanske också rädda själva. Det spelar inte så stor roll om makthavarna är rädda för att verka okunniga, eller för att vara obeslutsamma, rädda att förlora makt och inflytande, eller vad det annars kan finnas för skäl för dem att vara rädda. Hur som helst sprider sig deras rädsla, som en sjukdom i samhället, där allt görs på undermåliga sätt, eftersom alla är rädda för att göra fel, för att sticka ut hakan och ifrågasätta order och regler från räddare ort. Man är rädd då reprimanderna för att göra något som vi alla gör då och då, det vill säga fel, blir för allvarliga, och att man förlorar något av sig själv.

En fråga som jag kommer till när jag funderar på detta är: Vem vill att vi ska vara rädda, och varför? Vem vinner på att vi inte vågar göra det rätta, det moraliska?

Jag vill avsluta med två citat från en person som brukar anses vara en av de mer intelligenta personerna vi känner till, Albert Einstein:

”En person som aldrig har begått ett misstag har aldrig provat något nytt.”

och

”Vi är alla okunniga, men inte okunniga om samma saker.”

En ansamling av kvarkar och atomer
som virvlar runt varandra som miljoner
stjärnsystem, i ögonen.
Stjärnhopar och galaxer
som virvlar runt i ögonen.
Två vilda kosmos som ser tillbaka,
in i dig. In i dig.
Bortom dem, ännu mer,
galaxhopar.
I den vilda blicken som möter din blick.
Vad är det som du ser där?
Vad är det som det vilda ser?

Även om det ibland är svårt, vill jag gärna försöka undvika att göra värderingar av det jag iakttagit, men det kommer att lysa igenom i alla fall, om inte så bara för att jag har intresserat mig för iakttagelserna.

Nå, till iakttagelserna:

Jag har varit på samma arbetsplats i snart tretton år, och kan göra en del jämförelser med de tonåringar jag umgicks med när jag började med de tonåringar jag umgås med nu. Och det är skillnader. Och jag har teorier om vad de beror på. Skillnaderna som jag kommer att ta upp är generella och svepande, naturligtvis finns det mängder av individuella skillnader, men jag ser ändå tydliga tendenser, och det är några av dem jag vill ta upp.

För tretton år sedan var ungdomarna uthålligare, både intellektuellt och fysiskt. Generellt sett orkade de med att jobba med en intellektuellt krävande uppgift under längre tid och med mer tålamod än idag. Ska jag göra någon form av grov uppskattningen skulle jag säga att det handlar om ungefär en halvering av tiden från 2001 till 2014.

Jag tycker mig se att denna förändring ganska väl följer en annan förändring, utan att ha på fötterna att med säkerhet dra kopplingen, även om den påminner om kopplingar som andra har gjort, som faktiskt har forskat på det. Förändringen jag talar om är den kraftigt ökade användningen av smarta mobiltelefoner och ungdomars närvaro på internet, i stor utsträckning på olika sociala medier. Samma koppling har gjorts flera gånger mellan minskad läsuthållighet och läsförståelse hos ungdomar idag jämför med för bara något decennium sedan. På nätet, och på skärmar, exponeras ungdomar för texter som är ungefär en skärm lång, för man vet att väldigt få bryr sig om att skrolla ner om texten är längre. Det gör att ungdomarna vänjer sig vid att läsa texter som inte tar längre än tre till fem minuter att läsa. Det är avgjort färre ungdomar, i de åldrar jag har med dem att göra, idag som läser böcker regelbundet än det var för tretton år sedan. Markant färre! Den typen av uthållighet är på många sätt samma typ av uthållighet som krävs för intellektuella uppgifter i skolan, som matematik. Men även för estetiska och hantverksmässiga övningar. Idag är det lättare att hitta en bild på nätet än att göra en själv. Man får ett större motstånd mot att försöka göra något själv, för man kan nästan alltid hitta någon på nätet som gjort det bättre, och ungdomar idag verkar anse att om man inte är bäst är det ingen idé att ens försöka eller öva upp sin egen förmåga.

Det har också spridit en kultur som tydligt visar på hur mycket lättare det är att kritisera någon annan än att göra något själv. Gnällande och klagande har i teve gjorts till underhållning. Allt ska bedömas och sorteras ut. Man gör underhållning av personer som har en svag självbild, eller på annat sätt saknar den självinsikt som de flesta av oss faktiskt har. Jag kommer ihåg när den typen av program började sändas i Sverige, och vilka reaktioner programmet Robinson fick. Idag, trots att det gjorts hånfullare och gnälligare, så framstår det ofta som en sommarbris i jämförelse med program som verkligen verkar gå in för att håna, förnedra och racka ner på folk: Paradise Hotel, Big Brother … Är det de ideal som dessa program, direkt eller indirekt, vill att våra ungdomar ska ta till sig? För det gör de, även om de säger att de förstår att det bara är underhållning. Alla trubbas vi av när vi utsätts för saker. Alla.

Idag är ungdomarna också, som grupp, mindre fysiskt aktiva. De orkar mindre fysiskt idag, och i vissa fall förundras jag över att en del inte ens verkar klara av att stå, utan att luta sig mot något eller någon under den dryga minut det tar för morgonsamlingen. Ber man dem göra det säger många att de inte orkar!

För tretton år sedan var ungdomarna mycket mer benägna att gå utomhus på rasterna. Frisk luft är uppiggande, fysiskt och mentalt/intellektuellt. Det spelar säkert in här också.

Sjukfrånvaron bland ungdomarna är högre idag än för tretton år sedan. Jag tror att ovanstående har med saken att göra.

Men, är ungdomar, som generell grupp, sämre idag än för tretton år sedan? Nejdå, men de är inte bra på samma saker. Dagens ungdom har massa saker som de är väldigt bra på, som ungdomarna för tretton år sedan inte alls var särskilt bra på. Och värderingen av vad som är bra att vara bra på är en intressant fråga, men det kanske får bli ett ämne för en annan text.

En av dem var orsaken till att ungdomar tar drogen Spice, trots att det måste vara svårt att undgå att läsa om hur farlig den drogen är, och att det faktiskt har dött flera ungdomar av drogen, och ännu fler har hamnat i så akuta tillstånd att de hamnat på akuten. Det är förvisso en intressant detalj att det är just ungdomar, i de allra flesta fall, som tar just den här drogen. Man kan fråga sig varför det är så, men det kan jag kanske återkomma till senare. De som höll i informationen under kvällen hade fått rätt klara svar från ungdomarna om varför de tog drogen, trots att de enligt vad de själva berättade, mycket väl visste om hur farlig den var. Alltså något helt annat än någon form av partydrogande.

Anledningen till att de tog drogen var att de kände att verkligheten, deras värld, var för jobbig för dem att leva i, att de kände att de behövde komma undan från den. Risken att dö kunde till och med ses som en fördel, då slapp man ju världen permanent. Kanske tar de drogen i en mer eller mindre omedveten förhoppning om att dö, för att slippa världen.

Vad är det för värld de vill fly ifrån? Vem har skapat den världen?

Helt klart är det ju inte ungdomarna som har skapat världen. Det är vi som är vuxna nu som har skapat den. Vi som är deras föräldrar, lärare, mor- och farföräldrar, alla vuxna i deras värld.

Vi har alltså skapat en värld där våra barn (de som höll i informationen berättade om 11-12-åringar som tar Spice) och ungdomar är beredda att dö för att slippa!

Jag jobbar ju som bekant inom skolan, och har sett en del av detta, i den skola som de senaste åren har skapats. Det är inte konstigt att barn och ungdomar mår dåligt av den skola som har skapats idag, av vuxna. (Jag har skrivit om en del av detta i ett tidigare inlägg: Nationella prov) Om skolan ska vara till för barnen och ungdomarna kan jag inte se att just detta måste betraktas som ett katastrofalt misslyckande. Och så har de som av någon anledning påstås jobba för skolan, mage att säga att de måste ha mer matematik under skoltiden, och att skoltiden dessutom måste vara längre, och med mer betyg. Det är alltså mer och intensivare av den skola som vill att de vill dö. Känns det okej?

Förenklat? Visst. Men skolan är en spegel av samhället. Även utanför skolan lever ungdomarna i en värld som inom dem skapar känslan av att de vill dö för att slippa världen! Jag tror att det är många andra saker som spelar in: för snabba och för anonyma kommunikationer, vuxna som gör rå ton och barbariskt beteende till underhållning, ett växande ointresse för ungdomar och barn och en värld där förmåga till tålamod och långvarigt fokus inte är något som ses som eftersträvansvärt och en värld där vi är livrädda för att ha långtråkigt.

Vi kommer inte att kunna hjälpa dem från detta, om vi inte ändrar på det samhälle vi tvingar dem att leva i. Det är absurt att förvänta sig att det är ungdomarna som ska göra det. Vi har puttat ner dem i skiten. Ska vi låta dem vara? Ska vi dra upp dem? Ska vi tvätta undan skiten?

En del av frågorna i den här enkäten är svåra för mig att svara på, då jag inte håller med om vad som verkar vara grundpremissen för att utföra provet.
Jag anser att den här typen av prov är fullkomligt onödiga. Lärare har utbildning för att utföra sina jobb, och kan i den dagliga verksamheten göra en bedömning av vad eleverna kan och inte kan, vad de har för styrkor och svagheter, vad de behöver stärka och liknande. Och allt det är sådant som ett prov av den här typen inte kan mäta eller kontroller. För mig känns proven som dels ett misstroende av min yrkeskompetens, dels som en insamling av mätbara (och för elevernas därmed tämligen ointressanta) data för någon form av statistik. Denna överdrivna tilltro till mätbara storheter när vi talar om människor, i synnerhet växande människor, ser jag som skrämmande i synen på barn, ungdomar, kunskap och skolans verksamhet och syfte. De nationella proven är ett sanslöst slöseri med tid, som kan användas till så mycket som är bättre, för eleverna, och därför i förlängning för skolan och framtiden. Jag måste, tyvärr, säga att, de fyller mig med avsmak, i sin utformning, i sitt syfte och i hur de genomförs.
Slutligen är det helt horribelt att vi som skola måste betala för att göra något, som vi inte har något val om vi vill göra eller inte. Det kan möjligen argumenteras för att det inte är några stora kostnader, men det är själva principen jag finner horribel.